FORSHAGA ETT ÅR SENARE!

2010 - ARANEL KENZO, BIR

2010 var första gången som vi ställde ut på en SDHK utställning. Detta skedde i Forshaga. Både jag och Per tyckte då att det var en trevlig utställning och debuten gick bra. "Kenzo" blev först BIR och sedan i finalerna var han både BIS-JUNIOR och senare även BIS-2. Vi hade med oss lilla "Betty", Homerbrent Betsu i Juniorklass med hon ville inte. Vilket är helt ok, första gången för henne och inomhus var kanske inte det bästa. Vi gjorde i alla fall ett bra försök. Med oss hade vi också lille "Viktor", Vouges Roiyaru Toriko men han var bara med för att social tränas och lära känna miljön. Kanske skulle vi ha gjort så med "Betty" också innan. Lätt att vara efterklok, eller hur?

Hem åker vi glada och nöjda och känner att SDHK utställningar måste det bli flera.....

2010 - ARANEL KENZO, BIS-JUNIOR

Men vi hinner knappt hem innan jag får höra att jag hade röda byxor på mig. Plus att jag hade suttit ned i ringen.... Inte så farligt kanske men det stoppade inte där. Fick också höra att "Kenzo" inte var något speciellt att ha. Betty var FÖR plattnäst och FÖR liten och skulle inte kunna ha några valpar. (Hon har just nu 4 stycken). Det stannande inte där för lille Viktor som struttade omkring hade helt fel päls, och den skulle aldrig bli bra. Så fel allt blev nu när man har resultatet och facit ett år senare.

2011 - HOMERBRENT SAWAYAKA, BIR & ARANEL KENZO, BIM

I år hade vi med oss tre debutanter och det var tikar. Tidigare har vi bara visat våra hanar men nu var det dags för flickorna att visa var de går för. "Sawa", Homerbrent Sawayaka blev BIR och fick sitt första cert i Sverige. "Kiki", Homerbrent Chinki var inte långt efter och blev 3a Bästa Tik med res Cert. Lilla "Greta", Vouges Roiyaru Naiki var i valpklass och blev BIR-Valp.

I år fick "Kenzo" stå tillbaka och blev BIM. "Viktor", Vouges Roiyaru Toriko som ett år tidigare hade sin valp päls kvar blev 3a Bästa Hane med Res Cert. Han blev ju BIR med Cert i Göteborg på MyDog i Januari i år.

Mest nöjd med dagen var jag nog över att våra flickor skötte sig över förväntan i ringen. De både travade på och "showade", så att jag nästan fick gåshud själv. Kan man bli mera stolt!?

Dagen var mycket trevlig. Alla var glada och vi njöt av dagen tillsammans med Eva-Britt, Ingrid & Börje eller ja, alla som var där. Måste säga att SDHK utställningar är riktigt trevliga.

På vägen hem skulle vi stanna på en Golfklubb och äta middag tillsammans med Henrik Johansson och Tjörn gänget Barbro, Anna & Magdalena. När vi väl var framme var golfklubben stängd. Men jag rusade av hundarna på banan, så att de fick sträcka på benen efter en lång dag i Forshaga innan vi alla for vidare till McDonalds i Säffle.

Vissa hade lite problem att ta sig dit, men väl framme så smakade det gott med en burgare, kaffe, glass och allt annat vi "mölade" i oss. Men vad händer.....

Vi hinner knappt hem innan vi får höra en massa om oss och våra hundar igen. Varför blir det så just i Forshaga? Vilar det något ont över denna utställning, eller vad beror det på? Tänk att det finns proffs till allt. Dessa proffs kan allt och vet allt. De har ju också alltid de bästa hundarna. Men om de nu är så bra, varför är de lämnade hemma??

Kanske är det tur att det var sista året SDHK hade sin utställning i Forshaga. Jag håller tummarna för en trevlig ort till nästa år. Vi kommer, va så säker!

Tack i alla fall till Ingrid, Börje, Eva-Britt, Henrik, Anna, Barbro och Magdalena med flera för en trevlig dag tillsammans!! Hoppas nu på flera mysiga och trevliga utställningar tillsammans.... ;-)

MIN ÖNSKELISTA – DÅ & NU!!

När jag var liten så hade jag alltid en önskelista som såg ut ungefär så här:

1. Hund - Cavalier
2. Hund - Cavalier
3. Hund - Cavalier
4. Hund - Cavalier
5. Hund - Cavalier

Så fortsatte listan år efter år och om och om igen… Någonstans däremellan klämde jag ibland in Carolas nya skiva. Efter mycket om och men, så gick alla mina önskningar i uppfyllelse. Har ju nu en massa fina hundar, och nu även min andra favorit ras, Japanese Chin. Med all säkerhet har jag alla Carolas skivor också. Nu ett antal år senare så ser listan mera ut såhär:

2. Städhjälp – Städ, tvätt och disk och allt sånt boring!

3. Kennelhjälp – Någon som gillar att bada, träna, fixa & mata mm

4. Kock – Någon som ser till att jag äter både bra och nyttigt

5. Butler – som bara passar upp på mig och plockar efter mig

6. Personlig Tränare – Ja, bara någonn som ser till att jag håller formen

7. Personal Shopper – En som vet PRECIS vad jag vill ha och passar i

Jag är egentligen inte så mycket för saker, döda ting. Som en ny TV, eller senaste datorn, telefonen eller resor. Jo förresten resor skall ju in på listan någonstans. Vill faktiskt kunna resa mera. Men har man önskat sig hundar, så får man glatt stanna hemma. Eller så åker man ändå och då alltid med dåligt samvete.

Tänk var önskelistor kan förändras med åren, fast just nu är min önskan No:1 ett lite mera privat liv. Inte för att jag inte gillar att ha folk runt omkring mig, det gör jag – Absolut, missförstå mig rätt! Men för det första vill jag inte vara den som utför alla dessa önskningar på min senaste lista. Om jag skall göra det vilket jag gärna gör, så vill jag kanske ha lite hjälp då och då, om inte med respekt och inte tas förgivet.

Har faktiskt börjat fundera lite på att ge mig ut och jobba. Dels för att få komma ifrån lite (inte bara från hemmet, utan även från hunderiet som äter upp mig ibland) och bara få vara ”Me, Myself & I”, sådär lite lagom ego. Men vem skulle ta hand om punkt 2-7 då?

Jag vill kunna ta hem mina vänner som bor över när jag vill. Jag vill kunna spela mina Carola skivor på högsta volym när jag städar och fixar hemma och samtidigt veta att jag inte stör någon annan.

Och om jag ligger på soffan och myser på kvällen och nästan somnar sådär härligt, så vill jag inte höra att någon står och skriker i dörren – HALLÅ!!

Känns som om jag börjar bli lite för gammal för att leva i ett kollektiv. Jag vill numera kunna göra det jag vill, när jag vill. Till och med moppa golven naken om det så skulle vara. Men det kan jag inte för att jag vet att närsomhelst står det någon i dörren och ropar – HALLÅ!!

Jag tycker att det är jättekul om någon kommer och spontan hälsar på. Vill verkligen inte att det skall bli så att man måste boka en tid för att komma hit. Men ett – HALLÅ i dörren varannan timma blir lite väl mycket ibland.

Som liten skickade man ju alltid sina önskelistor till Tomten. Var skickar man sina listor nu, i min ålder? Hittar jag ingen att skicka min senaste lista till, då är ju hoppet litet att den går i uppfyllelse, eller hur? Men det kommer den ju inte göra i alla fall - I know!!

Risken finns kanske att min No:1 går i uppfyllelse när jag är en sådär 75 år och ingen bryr sig om mig längre. Då längtar jag säkert efter ett – HALLÅ i dörren. Så sorgligt, kanske skulle jag istället njuta av mitt lilla kollektiv så länge jag kan och medans jag kan!! Jag skall nog sluta gälla, känner mig som en ”Desperate Housewife”

Mitt liv är ändå trots allt toppen. Har allt jag kan önska mig och lite där till!!