onsdag 17 september 2014

WHAT A FEELING...

Sitter här och bara känner mig glad och lycklig över att jag verkligen tog mig i kragen och gjorde denna resan till England tillsammans med Christian och Kari. Känner att jag faktiskt har varit lite ledsen och lite nerstämd en lång tid med Cavalierer. Jag hade liksom tappat lusten och gnistan helt. Något som har varit väldigt tufft och väldigt för mig svårt att hantera. För Cavalierer för mig är livet och har även varit mitt liv i många, många år.

Jag vet att jag sa att "Rita", Ch. Clopsville Santa Clarita skulle bli min sista import när det kommer till Cavalierer. Jag har inte riktigt haft den härliga känslan och glädjen de sista åren, då av många olika anledningar. Men för den sakens skull har jag aldrig slutat att älska rasen.

Jag tog en paus, en paus som blev lång. Så lång att jag faktiskt nästan funderade på att helt lägga ner detta med Cavalierer helt och bara fokusera på Japanese Chins i framtiden. Jag tycker att klimatet har ändrat sig och blivit väldigt hårt och rått, och även synen på Cavalierer. Vilket gör att man har svårt att finna det positiva. Men guud va svårt... Det har varit riktigt, riktigt jobbigt och jag har verkligen fått kämpa mot mina egna demoner.

Jag tog första steget med att bestämma mig för att sluta med helfärgade Cavalierer. Det gör ont och gör fortfarande lite ont. Men jag vet att Kari & Dan kommer föra mina helfärgade Cavalierer vidare och jag känner en sådan trygghet i det. Så på något sätt var beslutet ändå inte så svårt, men det gör ont i alla fall. Man har liksom helhjärtat jobbat med dessa i så många år.

Att jag nu tog mig i kragen och gör ett sista dödsryck med Cavalierer känns bra. Jag har gjort det på mitt sätt och även om jag har haft min långa paus gör att jag inte kommer jobba så värst mycket annorlunda i framtiden. Jag har inga som helst ambitioner på att bli varken störst, bäst eller vackrast. Jag vill bara göra det på mitt sätt, att få ha mina hundar lite i lugn och ro och göra det som känns kul för mig, och då bara för mig.

Jag känner mig mer trygg idag och jag vet mer nu hur jag vill ha det i framtiden. Finns alltid de som skall spekulera i allt, men jag tänker inte lyssna längre utan helt enkelt göra det som känns rätt och bra för mig.


Denna resa resulterade i mycket mer än vad jag ens hade trott och planerat innan. Det hände saker på vägen och som tavlan jag la ut i bloggen sa "Take it or leave it" stod för så mycket. Inget har någonsin varit någon hemlis, för jag visste inte ens själv vad resan skulle ge. "Mojo, Clopsville Mojito har ni ju redan sett. Jag såg honom redan som liten valp när jag, Per och Kari var över i våras. Men jag sa inget där och då, men suget efter honom har sakta växt fram undertiden.

Jag frågade Jean om det kanske fanns någon möjlighet att han kunde få komma till Sverige. Jean sa att hon kunde ha honom redo med pass och papper och allt nu när vi kom. Men inget var bestämt, för ville jag inte ha honom så var jag inte tvungen. Så att lägga ut innan eller säga till alla att jag skulle hämta en hund hade ju blivit konstigt när inget var klart.

Men men resan skulle ge mer, mer som inte heller var planerat. För med mig på resan skulle jag ha en liten Japanese Chin. En valp som var tingad sedan länge. Men eftersom jag inte kom iväg tidigare så började hon utvecklas. Hon fick en ganska framträdande haka vilket gjorde mig osäker på om hon verkligen var "Pick of the litter". Jag frågade då de som skulle ha henne om jag även skulle ta med mig hennes syster så att de i lugn och ro fick välja själva. Tyckte det kändes bra då jag verkligen ville att de skulle bli nöjda med valet av valp. Jag lämnade allt lika öppet som Jean gjorde för mig och sa att om de inte gillade någon så behövde de inte ta någon. För de som känner mig och hur jag ser på mina Jappar så hade jag varit lika glad om båda åkte med hem igen.

Men detta resulterade i att den andra valpen jag tog med mig stannade och jag fick den först påtänkta med mig hem. Jag är glad att jag gjorde detta för det känns som om jag har gjort vad jag kan för att det skall bli så bra som möjligt. För jag hade ju egentligen kunnat ta med mig den första och sagt som tavlan - Take it or leave it!

Detta resulterade också i att jag fick med mig ytterligare en Cavalier hem. För istället för att byta pengar så bytte vi valpar. Detta var planerat men jag fick med mig en annan valp än vad som var tänkt från början. Så även här växte något nytt fram under resans gång. Skall försöka fota henne och visa så fort jag får en klar bild på henne och inte bara suddiga... för hon är inte still en sekund.

Med på resan var också tre av mina äldre Cavalier tikar. Först "Cattis", Vouges Copy Cat som löpte. Hon blev parad under veckan och är med mig hem. De två andra som var med var "Rita", Ch. Clopsville Santa Clarita och "Barbie", Vouges Wedding Song. De löper inte men tydligen har "Rita" redan nu börjat visa att hon är på G.

Här är också allt fortfarande väldigt oklart vad jag skall göra. För att hitta hanar i England som passar vårt Sverige och våra regler är inte det lättaste. Men jag är väldigt tacksam mina vänner där över som ställer upp och har dem kvar där. Detta innebär att jag inom en snar framtid får åka samma resa igen för att hämta hem dem till Sverige. Men på nästa resa skall jag titta på en liten valp som jag fastnade för på denna resa. Men samma här, väldigt oklart och åter igen, - Take it or leave it!

Denna resa gjorde mig gott, jag har lite hittat tillbaka och fått lite inspiration och glädje från allt det hopplösa jag haft innan. Resan var givetvis lång och jobbig men det gav också så himla mycket. Den gav massor, sånt som man inte kan köpa för pengar. Och jag säger bara, - "What a Feeling"....



Så nu vet ni lite vad som var grunden och var som hände under resans gång. Ibland är det helt enkelt tillfälligheterna som ger möjligheterna. Jag har aldrig försökt smussla eller hålla detta hemligt. Jag vill vara ärlig och öppen och berätta. För någonstans så tror jag på att ärlighet varar längst. Men jag kan ju inte berätta något jag inte vet eller något som inte har hänt. Men nu har jag gjort det trots att jag inte har någon upplysnings plikt till någon mer än mig själv och min älskade Per.

För det blev några samtal hem då mycket hände under reans gång. Men snäll som Per är så låter han mig hålla på med min passion i livet och hade inga större invändningar på allt som resan gav. För den gav mig såååå mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig när jag satte mig i bilen tidigt i tisdags förra veckan.

1 kommentar:

Anna sa...

Vad härligt att det blev en lyckad resa och att Du fått tillbaka glädjen och lusten med att fortsätta med Cavalierer:)