ETT AV MINA – VARFÖR!!

Skrev tidigare idag att jag hade lite funderingar idag. En av dem är VARFÖR har jag så svårt nuförtiden att sälja eller omplacera mina hundar. Nu menar jag inte att det är svårt att hitta hem utan at jag har blivit för känslig och mitt hjärta klarar inte detta längre. I alla fall inte på samma sätt som tidigare.

Jag har en tanke om att det är BARA jag som kan ta hand om mina hundar, och ingen annan. Givetvis är det inte så. Finns massor med människor där ute som tar jättebra hand om sina hundar. Och säkert många bättre än mig. Men när det gäller just mina hundar tänker jag lite så…

 

Hunden på bilden har inget med texten att göra utan symboliserar bara ett litet gulligt oskyldigt liv!!

Har inte riktigt lika svårt med att sälja en valp som att omplacera en hund som jag har haft några år. Man får ju ändå ett band till dem på ett annat sätt. Ett band som jag känner blir starkare och starkare med åren. Jag trodde nog i min enfald att man skulle bli härdad med åren men så är det verkligen inte. Snarare tvärtom…

Ta bara den senaste tiden då jag faktiskt har tagit mig i kragen och verkligen försökt att tänka på hundens bästa. Detta måste ju ändå alltid vara focus och inte på mitt eget ego.

HUND 1.

Bara för några år sedan så placerade jag om Ch. Vouges Jason. Älskade den hunden och han var bara min. Per hade brorsan Ch. Vouges Justin som sin. Men av olika anledningar så bestämde vi oss för att placera om båda dessa gossar. Mitt hjärta slets itu men från början verkade allt bara bra och allt gick toppen. ”Justin” hamnade på en annan kennel i delägarskap, vilket kändes skönt för då har man lite koll. Han har och har haft det toppen hela tiden. Men hur gick det för ”Jason”? Jo, han hamnade hos en äldre dam som efter goda referenser hamnade hos denna trevliga dam. När jag bara en kort tid därefter får äran att träffa ”Jason” igen på en veterinär träff som vi hade här hemma så fick jag världens CHOCK!! Han vägde då över 15 kg!!! Min älskade ”Jason” hade förvandlats till från en BIR vinnande och grupphund till en julgris. Jag blev så ledsen över att se att denna hund kanske av kärlek matas ihjäl…. Vad jag vet så lever han fortfarande idag!

HUND 2.

Placerade om en annan hund lite senare med mycket eftertanke på vad som hade hänt ”Jason”. Denna hund var älskad i en vecka eller nått!! För redan efter ca 10 veckor fick jag höra att ägaren hade tröttnat och funderade på att avliva ”min” hund. Jag blev ursinning och är faktiskt fortfarande. Hunden fick OMEDELBART flytta hem till mig igen, och kommer nu att få stanna hos mig för evigt!!

HUND 3.

Jag har här inte gett upp hoppet om att hitta den ultimata, perfekta och underbaraste människan till en av mina hundar. Även här fick jag referenser på att detta kommer bli bra från andra människor. Människor som var uppfödare och släkt till den man som skulle få en av mina hundar. De lovade att hålla koll och se till att ”min” hund mådde och hade det bra. Men bara för några veckor sedan så får jag höra att ”min” hund hade hamnat på något hundtrim. Och jag kan säga att detta var verkligen behövligt. ”Min” hund var så tovig att den knappt längre kunde skita. Dessutom kunde den knappt gå på grund av att klorna var så långa och hade gått upp i trampdynorna. Gud jag blir så ledsen, jag känner nu när jag skriver detta att mitt hjärta klarar snart inte mer…

HUND 4.

Jag vet inte vad jag tänkte här egentligen. Men hunden flyttade i alla fall. Till ett hem som jag inte kunde hitta några som helst problem med. Men vad händer…. Jo, redan efter 2 veckor går den på antibiotika. Tider är bokade för det ena och det andra. Bland annat ultraljud och senare även operation mm… var skall detta sluta?

Orkar inte skriva mera, mina tårar rinner och jag saknar alla mina hundar. – VARFÖR? Varför kunde de inte bara stanna hos mig? Varför var jag så dum och inte var ego som jag brukar? Varför har jag tagit ett beslut som för mina hundar inte har blivit bra? Jag blir bara så ledsen och arg på mig själv. VARFÖR??

Är det bara jag som kan ta hand om mina hundar? Vågar jag någonsin sälja eller omplacera någon hund mera i framtiden. Har jag och mina hundar bara haft otur? Allt jag ville var ju att de skulle få det så bra som möjligt. Jag är helt tom på känslor just nu, både ledsen, arg och upprörd. Kanske är det läge att städa mina jävla skåp nu!!

Jag vet att ”mina” hundar inte kan läsa detta men jag vill ändå på något sätt säga – Förlåt, att det blev som det blev var verkligen inte min mening. Jag saknar er, var starka!!