SOME DIE YOUNG....

Ok, jag skall nu försöka ta mig igenom ett jobbigt blogginlägg. Men på något sätt känns det lite skönt, lite som terapi och som en hyllning och ett avslut. Men det är jobbigt ......

Som ni alla vet så åkte vi in med Lille "Duo" igår. Han var inte sig själv och var låg och medtagen. Inte samma vilda, glada och den fantastiska lille hund han brukar vara. Vi kom där på Västra Djursjukhuset överens om att han skulle stanna för att utreda var som kunde vara fel med lite prover och annat.

På ultraljudet så syntes det att han hade något som typ fastnat i tarmen. Alltså något han fått i sig. De ringde då och berättade för mig att han behövde opereras. Jag fick all information om hur läger med Duo var och kostnader för operation mm. Vad hade vi att välja på? De var liksom bara att köra.

De ringde igen efter operationen om att den gått bra och att Duo höll på att vakna. Jag blev ju där och då överlycklig och bara kände ett stort YES i hela kroppen. Han hade fått i sig något trådliknande, typ en tyg bit eller något. Vad han har fått tag på detta har jag ingen aning. Men tittar jag ut så flyger här fåglar fram och tillbaka så kanske de har tappat något utanför som de hade tänkt att bygga bo med. Men som istället lille Duo fick tag på. Jag vet inte, man kan liksom bara gissa men föremålet veterinären beskrev för mig känner jag inte igen.

Jag kände där och då att jag hade ett bra samtal med veterinären och hon sa att man kommer ringa mig imogon runt lunch då ronden varit och berätta mer om läget och hur han mår. Men det blev inte så. De ringde mig redan på kvällen och berättade att Duo var i chocktillstånd efter att ha vaknat upp och att de inte riktigt lyckades få rätsida på detta trots alla försök. Hon berättade att han höll värmen mm men att det såg väldigt kritiskt ut. Lite förberedde mig på det samtal jag inte ville ha nu på morgonen.

Prick 08:00 ringer telefonen och jag ser att det är från Västra Djursjukhuset. Det var liksom bara att ta ett djupt andetag och samtidigt ta tjuren i hornen och bara hoppas på det bästa. Men det blev det värsta, Duo hade somnat in nu på morgonen då han inte riktigt kom ur sin chock....

- Fyy.. detta tar så hårt och jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Jag och Duo hade något verkligen speciellt vi hade det starkt band till varandra. Detta då han var ensam, hans mamma "Kissie" fick bara honom och får men en ensam valp så blir det liksom speciellt direkt.

Samtidigt hade "Kenza" och "Kiki" valpar men de hade flera och jag fick liksom mer fokusera på lille "Duo". När "Kissie" var ute och rastades så satt jag med "Duo" så att han inte skulle vara ensam. Jag lekte med honom från första stund vilket gjorde att han nästan inte tillslut kunde skilja på mig och "Kisse" och vem av oss som var hans mamma.

Det tuffa i denna historia är ju att hans mamma "Kissie" gick bort när "Duo" var typ 5-6 veckor gammal i en livmoderinflamation. Hennes liv gick inte att rädda och jag blev helt utslagen. Jag tyckte så himla synd om "Duo" som nu var helt ensam efter att ha förlorat sin mamma. Jag fick där och då göra ännu mer för honom och vi fick ett ännu starkare band. Om man nu egentligen kan få det efter allt vi gjort tidigare. Han blev som en liten ankunge och följde mig precis överallt. Han kom med sin lille tass och slog mig på baksidan av benet när han ville ha lite uppmärksamhet.

Jag fick sedan försöka få ihop honom med "Kenza's" och "Kiki's" valpar. Det gjorde ont i hjärtat att se hur han liksom fick kämpa bland de andra valparna. Han hade ju aldrig haft några syskon så han fick lite stryk men han var tuff och stark och kom ändå på något sätt in i gänget och fick typ massa syskon att brottas med. Vilket ändå var en härlig känsla att se. Jappar är ju fredliga och skulle aldrig vara dumma. Även "Kenza" och "Kiki" var snälla och lät honom tutta lite.

Men han var ändå på mig hela tiden och detta är nu så himla jobbigt. Alltså ärligt, jag sitter nu här och gråter floder. Min lille "Duo" finns inte mer pga nån jävla tygbit. Usch.. vissa hundar är så speciella. Jag har fler här hemma men "Duo" kan ingen ersätta.

VOUGES ROIYARU SHAZOU

Sov gott lille Duo, nu får du träffa mamma Kissie igen,

men jag kommer sakna dig...

Det är tufft att jobba med hundar men jag vill tacka alla som sänkte honom en tanke igår. Jag har gjort vad jag kunnat för denne lille kille. Han hade otur redan från början och det gör så himla ont. Jag får försöka ta mig samman i all bedrövelse för idag kommer lilla Molly hem. Livet går liksom vidare men i mina tankar kommer "Duo" alltid leva vidare....   :(