Att ha hemligheter är kanske inget ovanligt. Men då får man hålla dom för sig själv. Och då menar jag för sig själv. Det är inte längre en hemlis om mer än två vet!! Eller hur?
Att bära på någon annans hemlighet, är ett stort ansvar som man skall och måste bevara väl. Men det kan också bli fel. Man låtsas som man inget vet, fast man vet. Då övergår hemlisen till att man faktiskt "lätt" ljuger lite granna!!
Men varför alla dessa hemlisar, varför kan man inte bara vara ärlig och öppen. Eller mår kanske människan bra av att ha hemlisar? Vissa har en förmåga att lova dyrt och heligt att - Jag skall inget säga. Men i slut ändan, hoppar en groda ändå. Andra lovar, och håller vad de lovar.
Jag har de sista åren försökt vara rakt på sak och inte ha några hemlisar. Varför skulle jag det? Lättare att säga som det är och inte gå runt och bära på en massa hemlisar av olika grader. Jag är sån som person som tillslut inte vet eller kommer ihåg, vad som var hemlis eller inte. Och då blir allt fel. Bättre att vara öppen och ärlig. (Så berätta inga hemlisar för mig ;-) )
Vissa säger också att de vet något, men har lovat att inget säga. Varför säga A, om man ändå inte tänker eller vill, säga B. Gör man detta för att lätta lite på bördan från sitt eget hjärta. Då vissa hemligheter kan vara tunga att bära på. Säger man då inte B, så börjar genast alla spekulationer komma igång. Och då oftast till ingen nytta. Tvärtom, allt blir bara mer fel och större än vad egentligen hemlisen var från början.
I olika bloggar och på Facebook så kan man se att det skrivs om hemlisar. Varför skriva att man har en hemlis?? Fattar inget?.... eller vill man skapa något mystiskt omkring sig, eller vad?
Visst är hundvärlden allt bra underbar ibland, med alla dessa hemlisar. Det roliga i det hela är att de flesta som håller på med hundar är vuxna och myndiga personer, och inga barn. Men ibland börjar jag allt undra lite granna.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar