Om jag beskriver mig själv så blir det som jag uppfattar mig själv. Men det kanske blir något helt annat om någon annan gör det. Lite spännande faktiskt! Vi ser ju alla olika på saker och ting.
Som jag ser mig själv så är jag ganska blyg, tystlåten och lite svår att komma nära. Har någon form av mur runt mig som säger. - Kom inte nära, jag vill inte. Kanske är det för att jag på något sätt försöker skydda mig själv från att bli, blåst, utnyttjad eller sårad. Eller så är det helt enkelt att jag besitter ett stort jävla EGO! Samtidigt är jag en väldigt känslig person som lätt blir ledsen även om jag kanske inte alltid visar detta utåt.
Men när väl min ”Berlin mur” faller så är jag både snäll och givmild som gärna delar av mig och ställer upp så gott jag kan. Det är tyvärr inte så många som kommer mig så nära. Jag vet att jag måste bli bättre på att släppa in människor i mitt liv. Men samtidigt så känner jag att jag inte har något behov av detta. Något säger – stopp!
När jag träffade Per för 12 år sedan så var jag en väldigt vek, ängslig och näst intill trasig person. En person som inte vågade säga ifrån eller ordet - nej. Jag bara lallade med, men fick då också bara ta emot och svälja ganska mycket. Idag känner jag mig mycket starkare och känner att jag kan säga – nej. Samtidigt känner jag att jag har åsikter och gör mera det jag tror på och inte det andra vill att jag skall göra.
Får idag mera höra att jag är lite utav en ”bitch”. Men det ser jag som positivt då jag tidigare mer har levt mera som en ”slav”. Ordet ”bitch” kan ha en negativ klang men i detta syfte skulle jag nog vilja översätta det ordet till självförtroende. En starkare självkänsla som jag tidigare inte har haft av olika anledningar.
De senaste kanske 2-3 åren har jag släppt på min ”guard”. Jag har tänkt för mig själv – Äsch, det får bära eller brista. Men ändå så blir jag på något konstigt sätt utnyttjad och får knivar i ryggen. Ibland är det som om jag inte uppfattas som en levande människa med känslor utan en person som vem som helst kan säga vad som helst om.
Men känner jag mig orättvist behandlad så är jag idag inte rädd för att säga ifrån. Skrev häromdagen ett citat på Facebook; ”If you are going to make me a piece in your game, don’t be surprised if I decide to play"
Sedan det här med hundar & hundvärlden som är väldigt komplex. Den är ibland väldigt svår att förstå sig på och på något konstigt sätt pågår ett spel hela tiden. Ett spel som jag verkligen inte gillar att spela. Jag gillar inte att spela spel överhuvudtaget. Glömmer tillexempel av hela tiden att jag spelar WordFeud. Öh!!
Pågår det ett spel som av någon anledning innebär att jag är en av spelarna så är jag idag inte rädd för att spela. Förr såg jag mig själv som en förlorare direkt. Men idag kan jag stå upp för den jag är och försvara mig på ett annat sätt, ett mera moget.
För ett visst antal år sedan så tyckte jag det var spännande att veta vem som umgås med vem. Om någon hade köpt en hund och vem som har parat med vem osv… men idag känner jag ingen spänning i detta alls. Jag bryr mig inte om vem som umgås med vem och vem som parar med vem eller nått. Kanske är det mitt stora EGO som har tagit över. Jag har nog med mig själv och det som finns runt mig.
Jag orkar liksom inte ha kolla på allt och alla. Jag har idag lite tappat det grepp jag hade för ett visst antal år sedan. Då jag visste allt om alla och vad alla gjorde. Denna koll saknar jag inte ett dugg. Känns faktiskt riktigt skönt att inget veta.
Ibland får jag för mig att vissa människor tror att jag tycker att jag är lite för mer än alla andra. Så är det absolut inte. Jag jobbar bara på i den takt jag hinner med och gör så gott jag kan. När det kommer till hundutställningar så är jag fortfarande lika nervös varje gång. Ser mig aldrig som någon självklar vinnare då jag vet att det finns många fina hundar där ute.
Men samtidigt är jag väldigt ödmjuk för om det går bra, givetvis. Men för X antal år sedan var jag en riktig ”bad loser”. Det var jag fullt medveten om och flera nära och kära kan intyga detta. Detta har jag jobbat stenhårt med och vågar idag påstå att jag inte är det längre. Har mera tanken att – Ja, ja… det går som det går. Nya tag nästa helg.
Att vara en person som jag, som ibland känner att jag är som är så på passad och ligger under lupp hela tiden är väldigt jobbigt och väldigt påfrestande. Speciellt om det är av människor som jag en gång har släppt min ”guard” för. Och som jag har ansätt som min vän/vänner!! I 9 fall av 10 så försöker jag med att inte bry mig om den där luppen. Men ibland blir det bara för mycket. Bägaren rinner över – so to speak!
Tror inte att jag är ensam om att känna såhär. Vi alla har vår egen självuppfattning och vi uppfattas säkert på annat sätt av någon annan. Men ibland känns det som om alla känner mig och jag känner ingen. Lite, alla känner apan. Inte alltid lätt att vara – Me, Myself & I!! Men jag jobbar på det. Känner ni mig nu? Nä, jag tror inte det. Jag är nog egentligen kanske lika komplex som hundvärlden. Ingen är perfekt, alla är vi olika!!
God Jul & have a nice day!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar