Om vi tittar på mina Japaneser och vad jag har gjort de senaste fem åren med dem. Jo, lagt ut en massa pengar och oändliga resor och en massa slit för att få ihop de ”gröna” skåp gärna med massor av luckor som jag vill ha. Detta har givetvis kostat massor, flera hundra tusen!!
Om jag skulle räkna på vad jag har lagt ner och ut när det kommer till mina Cavalierer de nu 25 år som jag har hållit på. GOSH, det vill jag nog inte veta. Och absolut inte Per.
Att vi som har Cavalierer får jobba på ett annat sätt än kanske många andra raser är ju ingen nyhet. Men att slänga skit på de som vågar satsa och se framåt är inte rätt. I rasen har vi massor med hinder, hinder som ibland kan kännas oändliga att ta sig över. Men sätter man sig i ett blått skåp och grinar kommer man ju absolut ingenstans.
Varför inte se det lite mera positiv och ge sig fan på att ta sig över detta hinder. Inga hinder är för svåra utan frågan är bara hur man löser gåtan att ta sig över. Skall man vara lat och gå runt? Eller skall man försöka klättra? Eller kanske man kan ta till någon form av redskap så som en stege eller liknande? Frågan är också hur man landar på andra sidan. Har man lagt ditt en höjdhopps matta eller faller man pladask i betongen. Alla hinder är olika och ser olika ut för oss alla. Men känner man att man inte kan ta sig över, ja vad händer då? Har man gett upp? Och i så fall varför? Vill man men ändå inte känner att man kan så kan man be om hjälp, kanske finns det någon vänlig själ som då kan lyfta dig över. Att be om hjälp är faktiskt inte farligt. För mig är det en styrka att ibland visa sig svag.
Väl över hindret så måste man öppna dörren till det blå skåpet och försöka se det gröna någonstans. Att slänga skit på andra hundar visar bara på att man för det första inte har någon kunskap – What so ever!! Samtidigt visar man att man på något sätt lider av nån form av social inkompetens. Att ens tänka tanken att ”vissa” avlar på poppis hundar bara för att få ingå i ett innegäng säger ju mer om den som tänker så än de andra. Eller hur?
Vi har det jobbigt med Cavalierens alla saker att tänka på men att säga att ”Bailey” och ”Rickey” (och deras halvsyskon i Sverige) är rena skiten är absolut inte rätt väg att gå.
Alla är vi olika och tänker på olika sätt när det kommer till Cavalierer och avel. Men om jag ser till mig själv så avlar jag inte för någon annan än mig själv. Om jag tillexempel importerar en hund eller gör en viss kombination så är det inte för att Sveriges Cavalierer skall överleva. Nä, det är för att jag skall ta mig vidare i min avel. Sen hur jag gör det är MIN ensak och ingen annans.
Alla som föder upp hundar får motgångar. Här går ingen av oss säker då vi jobbar med levande djur. Kan förstå att man känner sig ledsen när man stöter på problem. Kanske mest för att även jag har varit där flera gånger själv. Jag har även varit ärlig och öppen med mina motgångar och skrivit om dessa i min blogg. Men vad händer då? Jo, folk kan inte ta åt sig denna information på rätt sätt utan använder den sedan mot mig som att alla mina hundar skulle vara sjuka bara för att en av dem kanske är det. Så att vara ärlig och öppen är inte alltid lätt. Men jag tror som många andra med mig att – Ärlighet varar längst….
Jag ser väldigt positivt på framtiden och har massor med planer och idéer som kommer att ta mig framåt ett antal år, både med mina Cavalierer och Jappar. Dessa planer kan jag delvis genomföra då jag jobbar tätt med flera andra uppfödare både i Sverige som andra länder. Oss emellan är vi både öppna, hjälpsamma och ärliga vilket gör att vi alla kan ta ett eller flera steg framåt. Fastnar vi någonstans så lyfter vi varandra över alla de möjliga och omöjliga hinder som finns. Kanske är det därför för att jag sitter i ett skönt och vackert grönt skåp och inte i ett som är blått och kallt. Jag vet inte!?!
Så vem faan har skitit i det blå skåpet, jag bara undrar!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar