Jag tror vi alla är bekanta med uttrycket; - Kärlek vid
första ögonkastet. Eller hur? Visst kan man bli kär och förtjust i någon vid
första ögonkastet. Likväl som vi kanske känner att det är helt tvärtemot. Att man
inte riktigt klickar.
Men för att få denna känsla oavsett om det klickar eller
inte så måste man ju lära känna denna person, eller hur? Jag har så svårt att
förstå hur man kan döma och nästan tycka illa om en person som man inte ens
känner. En person som man inte har någon som helst historia ihop med.
Ibland känns det som om det bara är i hundvärlden vi dömer
ut en människa på vad vi hör från andra och inte på vad vi själva tycker eller
känner. I den ”riktiga” världen så funkar det inte riktigt så. Kanske är det
inte bara i hundvärlden vi känner så när jag tänker efter. Vi dömer även ut
kända personer som vi ser på TV ’n eller läser om i tidningarna. Varför gör vi
så egentligen, vi känner ju inte dem?
När jag träffade Per första gången så var det – Love at
first sight. Men hur skulle jag kunna veta att han skulle bli kärleken i mitt
liv om jag inte gav både honom och mig chansen. Kanske hade jag då några
månader senare upptäckt att, nä, vi klickar inte. För att ta reda på detta så
måste man ju lära känna människan i fråga och inte bara döma så hårt direkt.
Jag har flera gånger i mitt liv känt att jag har blivit dömd
på vad andra ”tror” att de vet om mig. De känner mig inte men dömer mig ändå. Många
har dömt mig men senare ändrat sig då de faktiskt har tagit sig lite tid att
lära känna mig.
Varför är det på detta viset? Varför funkar människan så?
Och vad är motsatsen till uttrycket: - Love at first sight?
Och vad är motsatsen till uttrycket: - Love at first sight?
1 kommentar:
I hundvärlden är det så: Den som har störst framgångar drabbast av mest skitsnack. "Du ska inte tro att du är nåt." Jantelagen gäller bland så många korkade hundmänniskor....
Skicka en kommentar