KISSIE

VOUGES ROIYARU DEZAIA -"Kissie"

(Ch. Homerbrent Asobu - Homerbrent Betsu)

Varför jag var så trött igår var för att "Kisse", Vouges Roiyaru Dezaia bestämde sig för att valpa. Hon har sina dygn på fredag så allt gick enligt planerna. Toppen när de också gör detta dagtid och inte på natten som det av någon anledning alltid blir. Men detta gör ju inte spänningen mindre. Att få valpar är alltid spännande oavsett för den ena valpningen är inte den andra lik.

"Kissie" var tjock, kanske inte lika tjock som "Sawa" var som fick fyra. Men jag hade nog ändå gissat på tre, kanske till och med fyra. Hon var duktig och skötte allt toppen, kanske bättre än sin syrra "Noomi" när hon fått valpar. Jag fick dock inte lämna henne en enda sekund. För så fort jag reste mig och gjorde något annat så var hon bakom mig och pep om min uppmärksamhet.

Nu blir ju inte alla valpningar alltid som man tänkt, - tyvärr. Och när det inte blir det så säger man ofta inget om det. Vet inte varför det ibland nästan är en skam i hundvärlden när det inte går bra. Då att man inte vågar eller vill berätta att det inte kanske gick så bra. Att hålla på med levande varelser och små liv är inte det enklaste. Och just vid en valpning är allt väldigt skört, nya små liv skall komma till världen och man bara vill att de skall vara perfekta.

Finns massor med faktorer som man just i denna läge inte kan rå på. Mycket kan hända även om det oftast faktiskt går bra. Men att inte berätta så kan vi heller inte lära av varandra. Även om det inte blev riktigt som jag hade trott så skäms jag verkligen inte. Både jag och "Kisse" gjorde verkligen allt vi kunde och efter alla konstens regler. Men ibland räcker inte ens det...

I alla fall, jag vet inte om det egentligen gick så illa med "Kissie". Men jag hade liksom räknat med ett gäng valpar och det blev inte riktigt så. Första valpen som kom var pytte, pytte liten... helt ofärdig och har säkert varit död ett tag. Jag öppnade inte ens påsen för man såg direkt att detta är inte ok. 

"Kissie"

Valp nummer två var en helt normal stor och fin tikvalp. Hur mycket jag än kämpade och höll på med henne och "Kissie" pipandes vid min sida så fick jag inte igång henne. Sånt här tar verkligen på krafterna och man känner sig så himla hjälplös och maktlös. Massor med tankar snurrar runt i huvudet och man blir faktiskt lite ledsen och förtvivlad och tänker ett enda ord - Varför? 

Sedan kom valp nummer tre, också en tikvalp. Första tanken var - Hon lever!! Hon är också normal stor men lite medtagen på något sätt. "Kissie" är i alla fall överlycklig att ha en liten valp. För det blev inga fler... Men "Kissie" var duktig, lugn och metodisk på alla valparna. Fina värkar och krystvärkar och alla tre bara rullade ut, inom loppet av ca 2 timmar. Man kan aldrig veta då detta var hennes första kull.

Natten har varit lugn och "Kissie" verkar nöjd med sin lilla. Valpen var lite gnällig under kvällen och verkade inte helt nöjd. Men under natten och nu på morgonen har det varit tyst. Men det tar jag det som att hon är nöjd och tillfreds. Bara att hålla tummarna att allt går bra nu i fortsättningen och att "Kissie" nu får behålla sin lilla flicka. Första veckan är du alltid den mest kritiska veckan...