CH. ROSSBONNY CHEYANNE BRAVE
(GBCH. Cherokee Of Rossbonny at Delhaze - Rossbonny Magic Moments)
Men först vill jag lite förklara hur jag ser på detta att ha hanhundar rent allmänt. Själv har jag alltid haft mina egna hanhundar. Min första hane "Oliver", Ch. Rustik-Stazius skaffade jag -91. En härlig och fin hund men som faktiskt inte riktigt gav det jag ville ha. Så jag placerade om honom ganska tidigt i ett sällskapshem. Min andra hane "George", Ch. Rossbonny Cheyanne Brave kom till mig från England under -92 han var också en väldigt fin hund och gav också mer det jag ville ha. Han ligger bakom det mesta som kommer från mig genom tikarna Ch. Bazetts Creme Caramelle & Ch. Herrgårdscavaljerens Manga. Dessa två hanar har sedan dess följts av flera fina hanar hos oss...
Står här och fönar "Oliver",
Ch. RUSTIK-STAZIUS
(Ch. Blommedalens Adagio - Hårskars Ninnoska)
Personligen gillar jag hanhundar lite, lite mer än tikar. Speciellt när det kommer till hundutställningar och sånt. Hanar är lite roligare där då de har mer ett jämt temperament och är i större utsträckning i bättre kondition hela året runt.
Detta då tikar löper ca 2 gånger om året vilket lite ställer till både hormoner, temperament och konditionen ibland. De fäller ur och blir lite grinigare än vanligt. Sedan skall de ju också kanske ta hand om små fina valpar vilket gör att de då blir borta från utställningar ett tag. Så med hanar har man alltid något att åka med och tävla mera året runt.
Själv har jag i första hand skaffat mina hanar till mig själv och då till mina tikar. Har liksom aldrig haft i min tanke att de skall bli någon slags allmän egendom. Men ibland blir det lite så då andra också vill ta del av vissa hanar. De vill då låna till sina egna tikar och få lite fina valpar. Men jag har aldrig haft något direkt behov att att mina killar ens skall gå i avel. Men visst är det kul när man får se fina avkommor efter sina hundar och att de också gör det bra både i avel, på utställningar eller som högt älskade sällskapshundar hemma i soffan.
Men att äga hanar är inte alltid lätt och har aldrig varit. Mina tankar inför kommande år är ju att när vi nu 1 januari 2017 får nya regler. Alla uppfödare har ju inte egna hanar så det kommer bli lite tufft de närmsta åren innan vi liksom kommer i fas med det nya programmet. Men när vi väl gör det så kommer det bli bra.
Men första året kommer en del hanar falla bort vilket gör att urvalet av hanar just där och då minskar. Alla hanhundar under 6 år som har haft fler än 5 kullar stoppas ju tillfälligt tills de fyller 6 år. Sedan har vi de som ännu inte fyllt sin kvot med kullar och de hanarna kommer ju ägarna spara på till sina egna tikar. Så väldigt många hanhundar under sex kan vi nog kanske räkna bort ett litet tag. Men allteftersom så fyller de ju sex år och då fylls ju kvoten av lovliga hanhundar på igen....
Sedan har vi de som är idag över 7 med hjärta UA men inte klarat sina intyg vid 8 år. Även här blir ett litet bortfall med den nya regeln, men samma här, allteftersom så fylls det ju på även här. Men nu i början kommer det bli tufft, i alla fall för de som kanske ingen egen hane har. Detta ställer ju mig och många andra som har hanhundar som är lovliga för alla på sin spets. Jag är ganska restriktiv med vilka tikar som jag lånar ut till. Men här kommer då detta eviga dilemma....
Tik ägarna ringer mig, inte jag dem. Alltså det är deras val och inte mitt. Men som hanhunds ägare har man ju också ett asvar att ta och här gäller det att tänka till. - Kan jag stå för denna kombination?
Mina pojkar idag...
Många tik ägare betalar kanske inte heller sina valpar när de är på dagen 3 veckor. Även här helt ok med mig. Jag vet att det är svårt att få ihop det ekonomiskt när det kommer till hundar. Så en eller två veckor hit eller dit spelar för mig ingen roll. Men problemet uppstår när valparna hinner bli typ 6-7 veckor och man skall till veterinären och besiktiga valpar utan stamtavlor. Här blir det då stress vilket överförs på mig som hanhunds ägare att snabbt i sista sekund få in papprerna till Svenska Kennelklubben så att valpar kan besiktigas och sedan levereras.
Jag kryssar också sedan i NEJ på båda alternativen i parningsavtalet. Alltså nej till fri omparning om tiken går tom och nej till återbetalning om någon valp tråkigt nog skulle gå bort efter 3 veckors ålder. Förstår om detta svart på vitt låter hårt men jag skall försöka förklara.
Återigen är det tik ägaren som hör av sig till mig och inte tvärtom. De gör alltså ett val av hanhund. Min hane hoppar då på gör sitt jobb och jag då också mitt. Mer från mitt håll kan inte jag göra. Det är upp till tik ägaren att komma till mig och min hane på rätt dag. Jag som hanhundägare kan inte veta när tiken skall paras. Så går det tomt... vems är då felet? Oftast i detta fall så är det hanhundens fel, lite konstigt är det allt. Men det är så himla lätt att slänga till med att hanen är 9 år och säkert steril. Återigen, valet av hane var från början inte mitt.
När man lånar ut sina hanar så utsätter man honom också för en stor risk. En risk för att bli smittad av någon sorts sjukdom, virus eller bakterie som kanske till och med gör hanhunden steril. Har faktiskt hänt mig på en av mina engelska importer för några år sedan. Man utsätter sig också för andra smittor som kennelhosta, ohyra mm. Sedan har alla kennlar sin bakterieflora, en flora som de själva är immuna mot men tiken kanske kommer med en annan bakterieflora som mina hundar inte är vana vid. Ingen farlig bakterie, men som ändå kan ge en reaktion som i sin tur gör att mina hundar blir sjuka några dagar, typ lite magsjuka. Lite läskigt, speciellt om man har små nyfödda valpar i huset. De är känsliga och torkar ut snabbt vid te.x. diarré.
Sedan när man har flera hanar och en hane får para gör ju honom väldigt stolt och mallig. Det blir då lätt lite oro i flocken och kanske lite gruff pojkarna emellan. Nu är mina snälla mot varandra men visst tuppar de sig lite och springer runt på tånaglarna som om de vore störst, bäst och vackrast!!
Så allt är faktiskt inte helt smärtfritt och blir det sedan valpar och det visar sig att någon av dessa bär eller har någon sjukdom eller defekt så är det givetvis hanhunden som hängs ut som problemet i kombinationen. Tikarna och tikägarna slipper oftast lindrigt undan i dessa lägen. Vill liksom bara förklara att det är ett stort jobb och ansvar som ligger bakom att ha en hanhund i avel. Själv skall min hane också borstas, badas, matas, meriteras, försäkras, vaccineras, hälsoundersökas mm vilket inte är gratis men vilket man självklart gör om man har hanar i avel. Vissa tikägare kräver också mer hälsoundersökningar på hanarna än vad de gjort på sina egna tikar - Mycket märkligt!!
Att andra håller hanar åt kennlar som bara har tikar skall ses som en tillgång och inte som att man skall ha rätten till dem när man vill och till vilken kostnad eller villkor man vill. Att ha hanar medför faktiskt en massa jobb. Hanar är liksom hanar och kanske är det därför många kennlar väljer att bara ha tikar hemma. Säger ju sig själv att det är lättast så, eller hur...?
Jag vet inte riktigt hur det kommer se ut i praktiken nästa år. Men jag hoppas att det går bra och att det inte uppstår några större problem eller hinder. Att vi tillsammans kan sammarbeta och föra rasen in i framtiden på allra bästa sätt. Men jag har själv stött på lite vad som komma skall. Detta då jag frågade på en hane som är under 6 år och fick då till en början ett ja. Men man ändrade sig senare och jag har nu fått mitt första NEJ någonsin till att låna en annan hane som inte är mina egna. Detta då hanhundägaren själv givetvis vill ha de kullar hanen nu får ha fram tills han fyller sex år. Jag har full förståelse för detta så att få ett nej i detta läget känns ändå helt ok faktiskt. Jag hade nog gjort precis samma. För vem vet hur framtiden ser ut...
Men tyvärr så har jag i efterhand nu fått höra att så inte riktigt var fallet. Finns tydligen en annan anledning till att jag fick NEJ. Man skyller då givetvis på det nya hälsoprogrammet och kommer då på ett snällare sätt undan med ett nej. Detta känns givetvis väldigt tråkigt, men det är ingen ide att gråta över spilld mjölk. Finns fler fina och bra alternativ att använda. Men den nya anledningen till att jag fick NEJ tar jag faktiskt väldigt personligt då jag nu fått höra att hanen ifråga erbjuds till andra tikar i Sverige. - Hum...
Ja ja... att behöva säga nej till någon är verkligen inte lätt. Man känner sig alltid elak och som om man typ är bättre än alla andra. För indirekt säger man ju att tiken inte skall gå i avel, i alla fall inte med någon av mina. Man vill liksom inte vara dum och man vill heller inte hamna i konflikt. Men man måste gå på sin magkänsla och göra det som känns bäst för en själv. Man måste kunna stå för kombinationen och gör man inte det så är det bäst och ärligast att förklara varför man säger nej. Själv hatar jag att säga nej och önskar att jag bara kunde säga jaaaa till alla. Men nu är det liv vi jobbar med och med det följer ett ansvar, ett stort ansvar. Ibland känner jag inte för att ta ansvar och då är det hur tufft det än är bättre att bara säga - nej.
Så det kommer inte bli lätt och det är inte lätt att ha hanar i avel. Vill liksom förklara lite hur jag gör och hur jag ser på detta med hanar. Vet inte om man kanske får lägga upp allt på ett annat sätt framöver, tänker då på höjd parningsavgift mm. För jag har redan hört att priset på Cavaliervalpar troligtvis kommer stiga...
- Kanske skulle jag göra som många andra, bara ha tikar hemma i framtiden!!! 😜
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar