Jag har tagit mig friheten att "sno tillbaka" bloggen från Peter en liten, liten stund. Timmarna från i förrgår till nu har varit långa, långa - det kanske är först nu som man förstår vad som har hänt.
Peter, med den otroliga förmågan att se och tolka hundarna, hade sagt dagen innan att Polly mådde inte bra, det var något allvarligt med henne... helt ärligt så tänkte jag att hon var väl lite förkyld, låg på grund av löpet eller vad som helst och Peter han var överkänslig.
Även när vi på kvällen satt i bilen påväg till veterinären så kände jag så, t.o.m utanför veterinären så sa jag till Peter att jag tar mig en titt på Mediamarkt så kommer jag sedan. Efter en stund var jag tillbaka hos veterinären, Peter han var inne med Polly. Tänkte, "-skall det ta så lång tid och skriva ut någon penecillin"...
.
Efter lång tid så kommer Peter ut själv, han stannar inte upp där jag sitter, utan går direkt ut till bilen. Vi sätter oss i bilen och Peter är i upplösningstillstånd. "- Polly är jättedålig, vi har en timma på oss att bestämma vad vi skall göra...", bryter han tystnaden med... Utan några ord, startar jag bilen och vi börjar köra. Bestämmer att vi åker till Erica, ingen av oss känner för kaffe men på något sätt vill vi förskjuta beslutet en stund...
Erica är en god vän... vi sitter där i allvarets stund och försöker hitta lösningar, men ibland finns inga lösningar, du vill bara inte fatta beslutet just nu... vi dricker kaffet, som ingen av oss vill ha, vi röker några cigaretter och pratar, pratar och pratar...
.
När vi lämnar Erica har vi fortsatt drivit bort beslutet, båda vet vi att inom de närmsta 10 minuterna så skall det fattas. Hur kan man fatta ett sådant beslut för någon som man tycker så mycket om, hjärtat säger NEJ - hjärnan säger JA, för hjärnan vet, men hjärtat lever på hoppet. Hoppet som inte längre finns...
.
"-Jag kan inte göra det, säger Peter, jag kan inte gå in och va med Polly..." Det visste jag innan Peter sa det, det är nämligen jag som fått göra detta under de 10 år vi varit tillsammans. Beslutet var fattat, jag parkerade utanför veterinärkliniken, Peter satt kvar i bilen.
.
Väl inne så möttes jag av en ny veterinär jag aldrig mött där förut, hon var helt fantastiskt.
Jag berättade om vårt beslut och hade en del frågor om hennes sjukdomstillstånd. Vi pratade en bra stund, efter det hämtade hon in Polly. "-Jag vill sitta på golvet med henne sade jag, för det gör vi varje kväll, med en god natt stund". Vi satt där och kramades och sakta så försvann Polly från mig. Veterinären klappade mina tårfyllda ansikte och sade att detta var det rätta beslutet, hon skulle aldrig klarat några försök till hjälp, hon var alldeles för dålig.
.
Påvägen ut från veterinären kände jag en klapp på axeln av kvinnan vid entren, hon sade inget, men klappen sade allt. Påvägen hem var vi alldeles tysta i bilen, ironiskt nog så spelades EMD's låt "Baby bye bye" på radion...
Några ord bara till Polly... "Hejdå Polly, jag hoppas att du har det bra och att du mår bättre. Vi saknar dig allihopa... Du är och var en fantastiskt liten glad hund, vi är glada att vi har Jojo efter dig, hon är en kopia av dig... / "Pappa" Per
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar