När jag var ca 4-6 år bodde vi i ett hyreshus i en lägenhet på botten plan. Mitt rum hade ett stort fönster ut mot gården där det fanns en liten lekplats. Den var inte så stor, men det fanns bland annat en sandlåda. Ville man gunga eller åka rutschkana, så fick man gå lite längre bort där en stor lekplats fanns med allt små barn vill ha.
Men i sandlådan utanför mitt fönster var JAG Kungen. Jag satt ofta i mitt fönster och tittade ut, men egentligen bara för att hålla koll så att allt gick rätt till. Var någon dum eller orättvis så blev jag tokig.
Några våningar upp bodde det en kille som hette Frank. Han var nog ett eller två år äldre än mig. Frank kunde vara väldigt dum och reta flickorna i sandlådan. Detta försökte jag se till att han inte gjorde. Som en liten Polis flög jag ner från min blomsterbräda och rusade ut till sandlådan och läxade upp Frank, då han var dum och/eller hade gjort något som var fel. Han kunde ta hinkar och spadar. Eller bara helt enkelt förstöra, sandslott eller små sandkakor som flickorna i sandlådan hade gjort. Eller så kunde han stå och kasta sand eller små stenar på dem. Detta gjorde mig vansinnig!
Ibland gav jag (tyvärr) inte ens Frank chansen, utan jag klappade till så att det small i sandlådan. Inte rätt att slå någon, men det bara blev så ibland. Men ibland hade jag inte ens chansen, då Frank började springa när han såg att jag kom rusande ut ur porten, med arga ögonbryn på sned. Det var bara att börja jaga, men jag hann inte alltid ikapp, liten och klen som jag var.
Redan i sandlådan lär man sig vad som är rätt och fel. Jag försökte ”lära” Frank. Och tillslut fattade han galoppen, och att han gjorde fel. Annars så hade han ju inte sprungit sin väg när jag kom ut. Han visste att han gjorde fel, han hade koll mot mitt fönster eller porten om jag var där. Ändå gjorde han som han gjorde.
Vissa lär sig i tidigt stadium att skilja på rätt och fel. Andra kommer alltid dra nytta med att försöka fuska sig fram i livet, och kanske bete sig som Frank. Men på något sätt så tror jag att man innerst inne vet NÄR man har gjort eller gör fel. Tids nog kommer sanningen ikapp en och man åker dit. Där vill nog ingen av oss hamna, för då tänker man säkert. – FAN, varför gjorde jag såhär. Det var ju inte värt detta, hade ju säkert gått bra utan fusk.
Som det står i Ericas blogg, så blev de som fuskade förr i tiden, doppade i tjära och sedan rullade i fjädrar. Som jag har sagt innan, så gör det ganska ont att bli plockad!
Men varför fortsätter man att fuska, när man vet att detta är fel, och inte rätt väg att gå? Kanske beror det på att de inte hade någon som hette Peter i sin sandlåda när de var små!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar