Har idag begravt min lilla valp som inte ville vara med mera. Tyvärr var det något som gick snett. Men vad? Jag har faktiskt ingen aning. Hon var störst när hon föddes, stark som en liten oxe. Som en helt vanlig pigg och frisk liten valp.
Allt ändrades i slutet av förra veckan. jag tyckte att hon inte riktigt hängde med sina bröder. Men hon åt som en häst och det gjorde hon ända till slutet.... Något gick fel, men vad? Kan det varit avmaskningen? Eller nått annat? Ja, vem vet.
I helgen så var det som om hon fick magknip. Jag satt uppe med henne till 04:30 på lördag morgonen. Vi låg tillsammans i soffan, hon i en liten filt brevid mig. När hon tillslut lugnande ner sig, la jag henne hos sin mamma och allt var frid och fröjd. Trodde jag!
Igår tog jag det hårda och svåra beslutet om att låta henne få somna in. Inte lätt vill jag lova. När hon föddes fick jag direkt känslan om att "denna" är fin. Något att hålla ögonen på de närmsta veckorna. Hon var så söt...
Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt. Det är inte alltid en dans på rosor att hålla på med hundar. Finns massor med jobbiga situationer och hinder att ta sig igenom. Om, och om ingen. Men känslan att hålla på med hundar är fantastisk. Se dem födas och se dem gå bort, och allt roligt där emellan, gör att det överväger det som är jobbigt.
Vi gjorde allt för denna lilla snutta. Hon själv var så stark och så tapper. Precis som om hon ville leva. Hennes mamma gjorde allt. Och vi själva kämpade på och fick några oroliga dygn och sömlösa nätter.
Att vara ute idag och begrava henne kändes tungt. Marken var så "äcklig", blöt och kall. Tanken slog mig att herregud, måste jag lägga denna lilla fina kropp här. Det är ju så kallt & rått...
Vouges Umbrella blev nästan 4 veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar