R.I.P

VOUGES ROIYARU DENSETSU - Hans

Usch, vi har haft en par tuffa veckor här hemma. Mycket sorgarbete och förtvivlan. Ibland känns allt bara så overkligt, man önskar att man vaknar, kallsvettig och allt bara är en hemsk mardröm. Tyvärr blir allt inte som man vill. Drömmen är sann och det känns just nu som om jag aldrig riktigt vaknar.

Allt förlora något som man älskar och avgudar är så himla tufft. Även om man inte kanske utåt alltid visar att man är ledsen och sårbar, så gråter jag inombords hela tiden. Att förlora en valp som är helt frisk ena dagen och insjuknar nästa är tufft. Man hinner inte riktigt förbereda sig, och man anklagar sig själv hela tiden. - Gjorde jag fel? Kunde jag gjort på något annat sätt?

Lille Hans fick diarré Men min hjälp så fixade vi till det och han blev bra igen. Lika glad som alltid var han trots att det sprutade ur hans lilla rumpa. Han blev ok, men på fredagen innan Sundsvall så såg han inte lika pigg och glad ut. Vi tog honom till veterinären och fick all den hjälp vi kunde få.

Jag kände att jag inte ville lämna Hans och hans öde till Johanna & Anton. Så jag stannade hemma och Per fick åka alla dessa mil själv till Sundsvall.

Fredagen gick bra. Jag fick Hans att äta lite och han var med mig hela dagen. Lite trött var han men jag såg bra tecken då han både åt och gick och drack vatten själv.

Lördagen däremot. Då var han trött, jättetrött. På lördagskvällen så bäddade jag ner honom hos mig. Han snusade och sov. Det ryckte till i honom ibland, precis som om han drömde att han var jagad av en flock vargar. Han tryckte sig tätt intill mig och jag bara grina hela tiden.... jag visste att tiden var ute och att min Lille Hans hade gett upp.

Usch vad svårt det är att sitta helt själv hemma och inget kan man göra heller. Tillslut så tog han sitt sista andetag och vandrade vidare till andra sidan.

Jag är en lipsill, jag vet. Men det känns nästan som om jag har en skyldighet att grina. Jag har ju ändå förlorat en vän en underbar liten Hans. Självplågare är jag också. Tittar på en massa bilder på honom från dag ett. Grinar igen så att jag nästan inte ens ser vad det är på bilderna.

Jag fortsätter med att plåga mig med att lyssna på sorgliga låtar, grinar som attan. Men samtidigt så känner man att det faktiskt är ganska skönt att gråta ibland. Allt måste ur kroppen så att man kan bli stark igen och gå vidare i livet.

Det hinner inte ens gå en vecka innan jag har en jätteledsen Eva-Britt på telefon. Hennes Cocos hade helt plötsligt bara somnat in, helt utan förvarning. Herregud!! Jag sa till Eva-Britt att detta kan väl ändå inte stämma. Det måste vara en dröm, hemsk mardröm. Men när skall vi vakna?

Jag är så ledsen för Eva-Britt's skull. Jag vet hur mycket hon avgudade sin lilla Cocos. Livet är så orättvist ibland.

Det hinner knappt gå en vecka till. Då får jag beskedet att min yngsta dotters mormor har gått bort och förlorat kampen mot cancer. Just nu känner jag att jag bara måste vakna, detta får inte hända på riktigt.

Mina tankar går till Morfar Lasse och min dotter Julia och hennes mamma AnnSofie i denna svåra stund. Mormor Birgitta var en underbar människa, mamma och mormor.

Vem har sagt att det skall vara lätt och leva?? Vi har förlorat många den sista tiden, som vi både älskar och saknar. Oavsett om tiden går, samtidigt läker alla sår. Så kommer vi alltid bära med oss Hans, Cocos och Mormor Birgitta i våra tankar och hjärtan. ( grinar )