JAG I HUVUDROLLEN

Ja, idag kändes det som att jag var med i en Wallander eller Beck film. Jag lovar, det var inte roligt för allt var på riktigt och inte på film eller låtsas. En av de värsta dagarna i mitt liv.

Men vi tar det från början. Morgonen började väldigt bra. Möttes i ottan av ett gäng glada vovvar som ville ut. Själv skulle jag göra några av dom och mig själv redo för att åka till Västra Djursjukhuset och hjärtundersöka några hundar.

Johanna var snäll och ställde upp och åkte med mig. Vi packade den lilla bilen med 5 hundar. Teddy, Frankie, Bailey, Lotta & Lisa. Fler skulle behöva kollas med man får ta några åt gången.

Allt gick bra och nöjd och glad åkte vi hem med 5 UA intyg. Alltid lika skönt men också lika nervöst varje gång.

Väl hemma så kollade jag av min hemtelefon om någon hade ringt. Det var flera missade samtal men med dolt nummer. Den enda jag vet som har det är Lena, och eftersom Per är uppe hos Lena & Thomas i Stockholm så tog jag förgivet att det var Lena som hade ringt.

Eftersom det var flera missade så tänkte jag att jag måste ringa upp. Det kan ju vara något viktigt. Men Lena svarade glad i hågen som alltid, och sa att det inte var hon. Hon berättade allt kul som händer när Per just nu är hos dom och samtidigt ringde det i vår andra hemtelefon (vi har två). Jag kunde inte svara då jag samtidigt pratade med Lena och släppte ut hundar.

När jag väl kom in igen med Lena fortfarande i luren så ringer min mobil. Jag ber Lena vänta lite då det också var ett dolt nummer. Jag svarade och till min stora förvåning hör jag en röst som säger – Hej jag heter XX och ringer från Göteborgs Polisen.

Han frågar om han kan prata med mig och om jag är Peter Gustafsson. – Ja, säger jag vad gäller det? Han säger att det är bättre om du ringer mig, så att du vet att jag är jag och att jag är Polis då jag har något viktig att berätta. Hjälp tänker jag vad är det som pågår. Jag får hans nummer eller ja, jag måste ringa Polisens växel och bli kopplad vidare så att jag är säker på att jag verkligen pratar med en Polis och att det är på riktigt och inte någon som skojar eller luras.
Jag återgår till Lena och säger att det var från Polisen och jag måste ringa direkt.

Jag ringer Polisens växel och blir kopplad till personen som ringde mig. Han ber mig vara lugn och frågar om jag är ensam hemma. – Ja, jag är ensam, svara jag samtidigt som jag kommer på att Johanna ligger och vilar i vårt gästhus. Per är ju i Stockholm och Jens är vad jag trodde som vanligt på jobbet.

Han säger återigen att jag skall vara lugn och att Polisen är på väg hem till mig. Han ber mig vara kvar i luren tills de anländer. Chockad och förvirrad försöker jag fråga vad det är som pågår. Han säger då att det är en stor hotbild mot mig och Per. Det handlar om kidnappning alternativt rån. Han fprtsätter att fråga en massa frågor som;

- Säger hästar och hästgård dig något? Hjärnan snurrar hela Mariedahlsgård är ju en hästgård.
- Han frågar om kennel och hunduppfödning säger mig något? Men herregud tänker jag. Och svarar nu livrädd, Ja!

Han fortsätter och frågar en massa frågor och på allt svarar jag – Ja. Ja, du ser säger han. Detta är alvarligt. Men var lugn och vänta på att polisen kommer.

Jag står samtidigt som jag pratar med honom och tittar ut genom fönstret. Plötsligt kommer det en polisbil. Sedan en till och en till…. Men herregud säger jag till mannen i telefon. Vad är det som händer!? Han ber mig gå ut och möta poliserna. Det snöar som bara den och jag stannar i dörröppningen och alla poliserna hoppar ur sina bilar och ställer sig bakom dem och ropar – ÄR DU SJÄLV! Ja, ropar jag. De ropar igen – ÄR DU SJÄLV!!

Jag såg att de inte vågade komma fram till huset. Jag blev helt stum. Jag visste ändå att jag på något sätt måste visa att jag är själv. Men hur… tillslut ropade jag – Ni får gärna komma in!!

Sakta men säkert började de komma närmre och närmre. När en av poliserna nästan stod bredvid mig så frågade hon igen. Är du själv? För då hade jag gått en bit och mött henne. Ja, sa jag och hon gjorde tummen upp till alla.

Sedan kommer alla andra Poliser in och ber mig packa en väska med underkläder, några ombyten, tandborste mm. Samtidigt som jag börjar springa runt som en yr höna och tankarna bara for i huvudet på mig. Mina hundar då? Hur går det för Per? Herregud, Johanna ligger ju och sover i gästhuset. Allt bara for runt och vet egentligen inte vad jag tänkte på.

Jag sa till dem att jag måste ju ha med mig Johanna. Ja, sa Polisen självklart. Ingen kan vara kvar här. Fort som attan sprang jag upp till Johanna och bad henne packa en väska som jag själv hade blivit ombedd att göra.

Ner tillbaka och fixa för hundarna. Jätteorolig för vad som händer med dem. Polisen sa bara – Vi kan inte tänka på dem nu, först och främst eran säkerhet. Hundarna får vi lösa efterhand. Kände att jag bara ville börja grina. Mina hundar, skall jag verkligen lämna dom. Betty som har valpar och allt.

Allt var packat och klart vad händer då. Jo då kommer en nyvaken Jens upp och frågar varför det är så många Poliser hemma. Chockad säger jag – Men Jens är du hemma!? Packa en väska vi måste dra.

Samtidigt kommer Pers mor och far med ett Grattis kort till Johanna och en choklad ask för att hon nyligen har fått körkort. En polisbil stod längre bort och släppte inte förbi dem. Men Pers mamma lämnade kortet och asken till Polisen och bad om att de kunde ge Johanna detta. De fick inte någon mer information mer än att vi var hotade och måste lämna huset. Stackars dom, undrar vad de tänkte.

Ut och in i polisbilarna som skulle ta oss till närmsta Polisstation som säkerhet. Väl där får vi vänta en stund för att sedan få mera information om vad som pågår. Plus att de sa att de hade fått tag på Per och att han var i säkerhet han också.

Mitt under förhöret ringer en dam från 0435 nummer (var det nu ligger) och frågar om våra nya Chris Christensen kammar är målade eller om färgen var i stålet så att de inte i framtiden skulle flagna. Jag sa till henne att jag inte visste detta och att jag satt lite dum till men om jag kunde få ta reda på svaret på hennes fråga och återkomma. Visst sa hon inga problem. Jag fick inte där och då berätta för någon att jag satt i förhör och att jag hade ett hot om kidnappning över mig.

Efter en stund kommer en kvinnlig polis och bara säger att hotbilden mot oss är nu borta. Allt var väldigt flummigt. Eller så var det jag som var det. Känns som om jag inte minns något av tiden vi var där. Hon sa att faran var över och att vi kunde åka hem igen.

Väl hemma så känner man sig bara tom. Samtidigt är jag orolig och väldigt omskakad och nervös. Anton kom hem bara några minuter efter oss, så vi satte oss ner och pratade lite. Just då ringer damen och frågar om kammen igen. Jag ber om ursäkt men jag hade ännu inte något svar att ge henne. Hon blev då otrevlig och frågade - Är nu verkligen ett seriöst företag? Hon fortsatte med att ifrågasätta om vi verkligen ville sälja våra produkter. Samtalet var jätteotrevlig och hon sa att hon inte skulle handla av oss utan skulle hädanefter köpa sina produkter från Danmark. Jag försökte förklara hur min dag hade varit och att jag inte haft möjlighet att ta reda på något svar. Men hon fortsatte att mala på och ifrågasatte om vi inte hade några anställda?

Vad skall man säga? Att folk inte har någon skam i kroppen. Jag sa sedan lika otrevligt tillbaka att det är nog bäst om du handlar dina produkter i Danmark i fortsättningen… och la på. Jag vill här och nu be om ursäkt för att vi har levt under hot idag.

Nu när jag sitter här och skriver så funderar den ena delen av hjärnan på allt som har händ och den andra beskriver dagen. Man känner sig så maktlös, händer verkligen sånt här i Sverige 2011?

Att åka till veterinären nervös och pirrig brukar alltid sluta med att jag inte har någon energi kvar när jag kommer hem. Samma var det idag, men det slutade inte där. Just nu är min energi helt slut. Är så trött, så trött. Skulle kunna somna här och nu. Men vågar jag det? Kommer jag verkligen kunna sova i natt? Är hotet verkligen över?? Tänk om Polisen har fel…..

Herregud, detta var inte Wallander eller Beck. Det var på riktigt. Hoppas bara nu att obehag känslan jag har just nu går över fort så att jag kan släppa all oro och stress.

Denna dag var verkligen hemsk, lite svårt att plita ner i ord. Allt hände så snabbt och plötsligt.
Nu skall jag försöka varva ner och lägga mig på soffan och inte göra något.

Hoppas att morgondagen blir bättre och att Per trots allt får en trevligt 25-års fest med Panos Emporio och alla kändisar i Stockholm ikväll. Men jag skall ärligt erkänna, att jag är lite rädd!