Klockan är nu 02:00 och första valpen är född. Den var stor, jättestor!! Stackars lilla ”Lisa”, hon är ju inte stor!! Det var jobbigt att få ut denna valp, men med alla mina ”barnmorskeknep” så äntligen…. Men skall villigt erkänna att det var lite jobbigt & svettigt. *Puh* Oavsett hur många valpar man har fått fram så är det inte riktigt samma varje gång.
”Outfitten” är på och jag är redo!!
När man sitter så här så funderar man mycket på vad man håller på med. Jag känner ödmjukt för att jag har möjligheten att hålla på med detta på heltid. Hur många kan det? Kommer knappt ihåg när jag slutade på mitt senaste ”riktiga” jobb.
Samtidigt som jag har denna underbara möjlighet att hålla på med hundar på heltid så får man åsidosätta mycket annat. Hundar är en livsstil och ett 24/7 jobb. Ingen vila och ingen ro. Massor med blod, svett & tårar. Alltid något som skall fixas med!! När man lägger ner så oerhört mycket av sig själv och sitt liv så känns det väldigt tråkigt att bli orättvist behandlad. Att jag har valt (eller vi kanske jag skall säga) att vara hemma med hundarna på heltid är endast för att jag vill att de skall ha det bäst. De har inte valt mig, utan jag dem!!
För någon vecka sedan rullades det återigen upp. Både på Tv och i tidningar kunde vi följa historien om familjen i Sandviken som blev oskyldigt anmälda för ett år sedan, och ifrån tagna sina små älskade barn. För mig är detta en riktigt hemsk och fruktansvärd historia. Tänk bli anmäld och att då också vara oskyldig. Tänk er denna smuts känsla att bli påhoppad helt utan anledning. Tänk att leva med denna misstro och alla människor som går omkring och tittar snett på dig och tänker –”Ingen rök utan eld”. Vilken förnedring. Men ibland kan det faktiskt både brinna och ryka helt utan anledning. Tro mig!!
Skillnaden på denna historia och många andra i hundvärlden är att denna anmälan inte gjordes anonymt. Personen, som i detta fall var systern var inte lika feg. Utan stod för sin anmälan. Varför hon gick så långt är dock för mig en gåta.
Vi hund människor är just proffs på detta med att anmäla. Tänker då närmast på att anmäla till utställningar. Vissa perioder under året sitter vi på måndagar (oftast 23:55) och anmäler hund efter hund. Till utställning efter utställning runt om i landet och ibland även till andra länder, vilket ibland är lite krångligare. Så att vi är proffs på att anmäla är det ingen tvekan om – Eller hur?
Sedan har en del också en benägenhet att anmäla på andra sätt. Menar man verkligen och står för vad man anmäler då är det ju ingen fara att skriva under med sitt namn. Det kan faktiskt vara så att hundar eller andra djur far illa, av då olika anledningar. Vilket gör att man på något sätt måste se till djurens bästa först. Allt kan ju hända, man kanske har blivit sjuk och att djuren inte då kan få den vård och omsorg de behöver. Allt har helt enkelt gått över styr. Så denna anmälan behöver inte vara av den elaka sorten. Utan mera kanske för att hjälpa både djur och människor i nöd.
Sedan har vi då den elaka sorten som anmäler då gärna anonymt för att det då oftast inte finns någon grund till att anmäla mer än och jävlas med den man anmäler. Anmälaren i dessa fall tror att de för all framtid kommer att vara anonym. Men sorry, sanningen kommer alltid ikapp lögnen och/eller hemligheten.
Som ni alla vet eftersom jag har skrivit om detta tidigare i bloggen så blev vi anmälda för några år sedan. Då givetvis anonymt. Troligtvis för att anmälaren egentligen inte stod för sin anmälan utan ville bara jävlas med oss på något sätt.
Det började med att vi fick besök av kommunens Miljö & Hälsa. När de inte hade något att anmärka på så kom SKK’s kennelkonsulenter. De hade heller inget att tillägga. I denna skarv mellan övergången från Miljö & Hälsa till Länsstyrelsen så kom även de på besök. De hade heller inget att säga mer än att vi skulle kolla till våra ventiler i hundrummet. Så dessa anmälningar gav inget mer än att dessa instanser fick ge sig ut och jobba. Och jag slösade bort onödig tid som jag kunde gjort annat mera vettigt med.
När man inte kunde ta oss där så kom tillslut Skattemyndigheten. Här är jag så glad att jag har en så himla underbar man som Per. Han har sådan ordning och reda på alla våra papper, vilket jag är en slarver på. Vi kan inte alla vara bra på allt. Man skall göra det man är bra på – Eller hur?
Detta gick också toppen bra. Allt blev till och med mycket bättre efter deras besök. Alla våra drömmar om att starta ett bolag som säljer hundprodukter gick i uppfyllelse. Skattemyndigheten i Kungsbacka var så himla snälla och hjälpsamma och hjälpte oss igenom alla parametrar och paragrafer. Sagt och gjort, och på ett konstigt sätt så blev allt mycket bättre och roligare för oss. Alla tillstånd, och besiktnings protokoll från diverse myndigheter sitter nu prydligt och snyggt i en pärm. Detta skulle man nästan kunna tacka den anonyma anmälaren för. - TACK!!
När allt detta var avklarat och vi hade på något konstigt sätt blivit både smutskastade och förnedrade, precis på samma sätt som för familjen i Sandviken. Psykiskt väldigt påfrestande att vara anklagad och granskad helt utan anledning. Jag måste säga att denna tid var väldigt jobbig. Även om jag visste med mig att jag inte hade gjort något fel, så är det jobbigt, väldigt jobbigt. Om det var vitsen med anmälan att få mig att må dåligt och ur balans så lyckades det. Så där fick du/ni som anmälde som du/ni ville!! För vem hade inte tappat fotfästet i en situation som denna.
Men det slutade tyvärr inte där. Då började den sjuka och låga pajkastningen med att sprida elaka rykten om oss som personer och våra hundar fick också sin beskärda del. Att våra hundar fick skit är kanske inte så konstigt i ett sådant här läge. Vilket annat sätt kan man annars komma åt att skada oss. Men värst tycker jag ändå när man försöker smutskasta oss som personer. Känslan av att höra dessa rykten och att kanske människor tror på dessa är inte kul, inte kul alls…..
Samtidigt så här i efterhand känns det ändå lite skönt när man tänker tillbaka. Vi hade inte gjort något som var varken fel eller olagligt. På något sätt så tror jag ändå på att det goda alltid och tillslut vinner över det onda.
Men hur vad det då med att vara anonym för alltid efter att man har anmält någon. Ja, då borde man kanske tänka på vilka man säger detta till och sedan se till att vara vänner med dessa för resten av livet. Blir det bara en liten, liten spricka i relationen, ja, då kryper oftast sanningen fram.
Att vi har tagit en paus med våra Cavalierer i år har varit riktigt, riktigt skönt. Man får en helt annan syn på allt och man kan stå utanför bubblan och titta in. Detta med hundar, avel och utställningar skall vara en hobby. En hobby för att man tycker det är intressant och kul. Men för vissa är det verkligen på allvar, på liv & död!!
Ibland känns det som om det är någon form av djungel regler som gäller – Att äta, eller ätas!!
Vad får egentligen dessa människor ut av att hålla på så här? Vilka tror de att de är? De kan ju inte må så bra själva – Eller hur? Dessa anonyma anmälningar gynnar inte någon. När sanningen kommer fram är det bara den anonyma anmälaren som blir - ”The Bad Guy”. Och inte den som blir anmäld!!
På ett sätt tycker jag att det är bra att man kan anmäla då man vet med sig att något inte står till som det skall. Men att anmäla anonymt, och då inte våga stå för sin anmälan är fegt – Så jävla fegt….
”Oh, you think that you know me. You don’t know a thing about me”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar