GLÄDJE OCH SORG!!

Avståndet mellan glädje och sorg är inte så stor som man ibland tror. Mitt i min glädje över alla mina testade och hjärtfriska hundar så får jag beskedet att en av mina uppfödningar är avlivad i en annan sjukdom, nämligen sjukdomen Syringomyelia.

Det är detta jag har försökt skriva om så många gånger när det kommer till hälsan och Cavalierer. Våra avelsregler och rekommendationer som enligt mitt tycke både sätter lite stopp men också hjälper, men då kanske på andra sätt.

Att föda upp hundar är inte lätt. Att ge garantier är något man helt får utesluta när man arbetar med levande varelser. Det är så sorgligt när det blir fel och man är helt maktlös.

Föder man upp hundar så råkar man ut för allt som är tråkigt också, inte bara det roliga och trevliga. Ingen kan svära sig fri från att inte föda upp någon sjuk hund.  Håller man på tillräckligt länge så är det bra så, alla hamnar vi där.

Jag kan bara beklaga sorgen som denna ägare nu går igenom och jag önskar av hela mitt hjärta att allt vore helt annorlunda. Men tyvärr är inte verkligheten sådan.

Samtidigt som man går igenom jobbiga saker så måste man fokusera på det som är positivt och bara se till att försöka göra allt så bra som möjligt. Jag skäms verkligen inte för verkligheten och det tycker jag inte någon annan heller skall göra. Men jag skall villigt erkänna att det är klart att jag är ledsen över att en lite hund som jag har fött fram och vårdat med mina händer nu inte längre finns, det smärtar faktiskt!

Efter att mina pojkar nu äntligen har fått färska och fina intyg på sina hjärtan så har det trillat in en och annan förfrågan om att få använda dem i avel. När det kommer till detta så vet jag faktiskt inte längre vad jag känner för detta. Jag måste få fundera på om jag vill eller inte. För någonstans måste vi alla ta ansvar och göra vårt bästa. Sen hur vi gör det är en annan sak!!