SNACKA OM - BLOD, SVETT OCH TÅRAR!

Jag vet inte riktigt vad jag skall börja egentligen. Känner mig bara ledsen och trött på allt på något konstigt sätt. Har knappt sovit något i natt och har varit uppe och vandrat flera gånger. Kände först på morgonkvisten att nu äntligen somnar jag. Precis som Pers klocka ringer för att han skall gå upp.

Redan igår så försökte jag hitta på andra saker att göra. Som att göra om bloggen lite, åka och träna mm. Samma idag då jag fortsatte på bloggen och lite annat som att klä om stolar och städa, hänga upp nya gardiner och en annan massa skit. Mest för att skingra mina tankar men samtidigt gå och fundera lite för mig själv.

Varför, - jo, vi förlorade tyvärr ytterligare en liten hund igår. Så oerhört tufft och ledsamt trots att detta egentligen inte kom som någon chock som de andra två hundarna vi redan har mist i år. Min älskade "Jack", Ch. Clopsville Jack Daniels finns inte mer.

Strax innan jul så kunde jag se en liten förändring på honom, att han började bli gammal. Han skulle fylla 11 år under detta året. Men i fredags så visade han ännu mer att nu är det kanske inte så långt kvar. Han somnade in stilla igår till min stora sorg.

2002 - 2013
CH. CLOPSVILLE JACK DANILES
(GBCH. Myhope Fever - Clopsville Sherry)

"Jack" har betytt så oerhört mycket för mig. Han gav mig på något sätt en fortsättning på de helfärgade då jag stod i ett vägskäl, fortsätta med helfärgat eller inte. Han gav mig också underbara vänner genom sina uppfödare Jean och Bob. Efter att "Jack" kommit till Sverige så kom även fler fina Clopsville hundar till oss. Jag kommer alltid i hela mitt liv vara Jean så tacksam att hon lät mig få ta "Jack" till Sverige... (Usch, nu gråter jag igen)

Samtidigt som jag skriver detta så är jag så otroligt orolig och rädd för att det skall bli en massa spekulationer. Jag vill inte det, för det är varken jag eller som nu "Jack" värda. Ibland är det tufft att ha en blogg och försöka vara så öppen och ärlig som man bara kan om vad som händer i ens vardag. Jag vill vara ärlig, så att försöka smussla och inte nämna att "Jack" nu också är borta känns så fel. Känns fel speciellt mot "Jack", som att jag bara skulle vilja dölja, gömma och glömma honom. Nä, han betyder så mycket för mig.

Kan förstå att det utåt ser konstigt ut att en och samma person förlorar tre hundar så tätt inpå varandra. Jag har haft mega otur och sån himla oflax. Men alla har gått bort av olika sätt och anledningar. "Jack", var gammal. "Bucky" blev överkörd och vad som hände med "Charlie" har jag egentligen ingen aning om. Men mina egna spekulationer var att något gick fel under den operation han gick igenom för några månader sedan. Men det är en lång historia.

Nu känns det som om det får vara nog för min del när det kommer till att förlora hundar. Om ni bara visste hur mycket jag ångrar att jag bloggade om att jag nu har bestämt mig för att på något sätt försöka dra ner på antalet hundar. Det var ju verkligen inte på detta sätt jag hade i tanken när jag skrev det. Känns som om han där uppe straffar mig, och han gör det så hårt och så brutalt.

Men hur tufft det än är så fortsätter man och får nån konstig kraft att fortsätta. Det räcker med att titta ner i valplådan på "Tina" och hennes fina små valpar som redan är en vecka idag. Är det inte så att när en stjärna slocknar så tänds en annan?

To Jean: Don't think i ever can thank you enough for letting me have "Jack" and also all the other Clopsvilles. I'm so thankfull for your friendship - love you to bits!

Till min "Jack", älskar och saknar dig. Tack för alla fina år och jag kommer titta efter dig i alla dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn framöver. Så även om du är borta så fortsätter din era. Sov gott min lille duracell kanin - Jag vill alltid älska!