Igår fick jag eller vi kanske jag skall säga en bukett fina blommor. På kortet står det,
"- Tack för att ni finns".
Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag blir nästan lite generad i sådana här ögonblick. Jag vet inte varför, men kanske är det för att jag själv inte riktigt beredd på att få uppskattning för den jag är eller för det jag gör. För vissa saker tycker jag är givet i livet. Är te.x. en vän ledsen eller ensam så givetvis finns man där och ställer jag upp, och jag förväntar mig då inte ett tack eller något annat. Men att sedan ändå få tack eller komplimanger för något man gjort är lite svårare för mig att ta än att bara finnas där. Är detta kanske något typisk svenskt??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar