I'D CATCH A GRENADE FOR YA.....

Äntligen har vi fått gjort den resa som vi länge har försökt att få till. Tiden räcker inte alltid och ibland önskar man att det fungerade med kloning.

I fredags morse bar det av ut till Säve och Gothenburg City Airport. Därifrån skulle vi ta oss med flyg till England. Jag är alltid lite spänd och pirrig när jag är ute och reser. Extra spännande var det för att vi skulle åka dit för att hämta hem två små Japanese Chin flickor. (Mera finns att läsa om dessa två små flickor på våran hemsida)

Väl framme i England och Stansted så var det bara att gå och hämta ut vår hyrbil. Sedan bar det av till Bury St. Edmunds och Bob & Jean. Alltid lika mysigt att komma hem till dem då de alltid är så himla snälla och hjälpsamma.

Vi myste med Jean när vi kom fram för att sedan åka ut på en liten shoppingtur. Kvällen blev inte så sen, då vi skulle upp 06:00 och ge oss av ner till sydvästra delen av England, Devon. Närmare bestämt en resa på ca: 5 timmar. Hundmänniskor som man är så finns det inga hinder och inget som är jobbigt.

Vi höll tiden riktigt bra och var framme strax efter 12:00. Väl där mötte Molly's dotter Anne oss med en öppen famn. Jag vet att jag skrev om den förra resan vi gjorde till Homerbrent och vilket stort intryck det gjorde på mig. Denna gång var det på ett annat sätt, massor med känslor.

Själv var jag glad och ivrig att få se dessa underbara flickor samtidigt som man fick kännslan av vemod. Min ivrighet och nyfikenhet bara försvann. Jag kände att här kan man inte skrika jippie, utan det gällde att försöka vara lungn.

Tänk er själva, en legend har gått bort och med den åker bit, för bit iväg. Lite då och då... Samtidigt så kände jag att Anne var stark och väldigt noga med var alla hundarna tog vägen. Det var ett måste att de alla fick det bra, och att det togs hand och och vara på, på det absoluta bästa sätt. Allt kändes toppen och vad kan man säga. Samtidigt känner jag mig så oerhört hedrad och stolt att jag har fått denna äran att ens göra denna resan. Väldigt speciellt för mig, jag kan inte riktigt beskriva med ord.

När väl de två små flickorna kom springandes och en hoppade upp i mitt knä och den andra i Pers. Så kom den lite sorgliga känslan igen. Att bara sitta där med dessa i knät, titta dem i deras fina små ansikten som på något sätt säger - Är det er vi skall älska nu!!? Fy, vad hemskt. min ivrighet var helt borta. Bara att se dessa små som inte fattar något, gjorde ont!

Jag satt och tänkte på alla små hundar som finns runt om i världen som inte är älskade. En liten hund väljer ju inte sin matte eller husse. De blir själva valda och kanske ibland inte älskade och övergivna. Allt var jätte sorgligt samtidigt som jag satt och nynnade på Bruno Mars nya låt. Som för övrigt är min nya favvis låt och den spelas flitigt i England just nu.

Den stämmer lite in på att en älskar och den andra älskar inte lika mycket tillbaka. Dum som jag är så tolkar jag om allt till min version och tänkte på dessa små flickor. Men jag lovar jag skall göra allt i min makt för att allt skall bli så bra som möjligt, och att de känner att de är både välkomna och älskade. Att jag förhoppningsvis kan ge lika mycket som deras förra matte Molly gjorde.

Annars var resan toppen. Som alltid med resor till England så får man sån himla kick och inspiration. Även om resan var kort så fick vi än en gång uppleva massor, både vänskap, glädje kärlek och sorg.

Men jag lovar er Kiki & Sawa - "You Know I would do anything for ya". Tack till alla inblandade som har gjort att jag har fått den äran att äga två underbara Japanese Chins till!!