... har vi nog alla känt, som går och kollar våra hundars ögon, hjärtan & knän. Ibland hade det nästan behövts ett jourteam som har hand om oss ägare till hundarna. När jag har varit och kollat våra hundar och kommer hem, så är jag så himla trött! All energi går åt att bara vara nervös. Vaför är det så? Oftast så går det ju bra, om det inte gör det så vad skall man göra då?
Det blir ju som det blir, inget vi kan påverka.
Förra veckan så var vi och kollade, Teddy, Dylan, Frankie & Darin. Då var jag inte det minsta nervös. Idag var det Adam, Jacks & Bubu's tur. Idag var inte känslan riktigt samma som förra veckan. Var mer orolig och nervös för resultatet. Kanske för att det var lite äldre herrar med idag.
Först upp på bordet var vår lille Japanese, Bubu. Både hans hjärta & knän var hur fina som helst. Näste man på bordet blev Adam. Då han fortfarande är helvild trots att han nu är 9 år, så kunde han inte hejda sig för att få komma upp på bordet. Kanske trodde han att han var på utställning. Glad och frammåt som han är så gav han veterinären några pussar innan vi fick veta att även Adam's hjärta fortfarande var UA. Skönt!! Nedanför satt då lille Jack och ville upp till Adam. När Jack väl stod på bordet så blev veterinären tyst. Usch, vad jobbigt det är när det tar lite tid. Hon lyssnade och lyssande... sekunderna känndes som långa och tunga minuter. När veterinären tillslut släpper taget om Jack, tittar hon på mig och säger:
- Tyvärr Peter, Jack har ett biljud. Dock väldigt litet, men ändå ett biljud.
Känslan var helt tom, vet inte riktigt hur jag skall beskriva den mer än tom. (Kanske tänkte man fan, jävlar, skit och alla fula ord man kan komma på) Jag reagerade inte riktigt som jag trodde att jag skulle reagera, då det var ett tag sedan jag hade en hund med diagnosen biljud. Men så här är det med att föda upp hundar. Ibland blir det motgång och ibland medgång. Men det är alltid så mycket lättare att hantera ordet, medgång.
Men egentligen så ser jag inte riktigt detta som en motgång. Jag är både väldigt stolt och glad att fått äran att äga en sån hund som Lille Jack. Dessutom så är han ju inte död, han kommer förhoppningsvis leva med oss och vi med han i MÅNGA år framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar