VEM LURAR VI?

Har förstått att mitt blogginlägg - ”Vad är vitsen?” har satt lite griller i mångas huvuden. Några håller med och några tycker att inlägget är helt idiotiskt. Det var ju faktiskt detta som var tanken med inlägget. Att öppna lite ögon här & där och då också få igång en diskussion som kanske för en gångs skull kan vara lite seriös och inte avslutas med pajkasting som det lätt blir om diskussionen får fart på t.ex. Facebook eller i annat forum.

Man måste verkligen inte tycka som jag, absolut inte. Vi har alla våra olika tankar och funderingar när det kommer till hundavel. Detta måste respekteras och vi alla måste både få jobba och tycka som vi vill när det gäller våra hundar, avel och alla tankar runt om.

Vissa vill gärna skylla på de engelska hundarna att det ser ut som det gör i dag när det kommer till Cavalierern. Ja, ni ser vi tycker alla olika. Men om det inte hade varit för England och de engelska hundarna så hade det inte funnits någon ras som heter Cavalier King Charles Spaniel. Jag har inte hittat en enda ”Svensk” Cavalier. Var hittar man den när alla hundar från början kommer från England?

Tror till och med att det stod på Cavaliersällskapets sida för några år sedan att felet och hälsan ser ut som den gör i Sverige på grund av alla importer från England. Måste säga att jag blev lite chockad när jag läste detta och frågorna från England som jag fick… ja, de var inte nådiga.

En hund kan ju aldrig bli mer svensk än att den endast är född i Sverige. För har den en pappa som är från England och kanske till och med en morfar som är engelsk. Hur Svensk blir den då?

Vissa kanske har satt en status på att vissa länder har friskare hundar än andra länder. Om vi tar Finland (eller Danmark, Tyskland eller annat land) som ett exempel; Man köper en hund där för att man har hört att de har så friska Cavalierer och det vill man ha till Sverige. Men om både Pappa och Morfar är Engleska. Hur Finsk blir den då??

Ja, ja… detta kan ältas om och om ingen. Men jag skulle gärna vilja se en stamtavla på en frisk Svensk Cavalier. Hur detta nu skall gå till då rasen är Engelsk!!

Missförstå mig rätt. Jag dissar inte våra avelsregler i Sverige. Inte allt, dessa är toppen för de svensk födda Cavaliererna men inte för de utländska. Dessa nästan diskrimineras då jag inte kan använda vissa och jag kan inte köpa vissa. Men det finns brister i alla fall som jag ser det. Brister som kanske har framkommit efter alla år då faktiskt utvecklingen går framåt. Vi måste på något sätt hänga med. Allt kommer oss närmre med öppna gränser. Sammarbete uppfödare emellan i andra länder blir lättare med internet och allt, snart ligger nästan Andorra i Karlstad.

När ”Jack”, Ch. Clopsville Jack Daniels kom till Sverige som 3-åring så fick jag inte använda honom. Han hade redan ca 10 kullar i England. Men han landade i Sverige. Det enda land i världen som han inte fick gå i avel i. Jag hade/har intyg både på hans mamma och pappa tagna efter 4-års ålder men det var inte gjorda av en Veterinär som vi i Sverige ansåg som godkänd. Så han fick glatt vänta med att bli 4 år innan han kunde få valpar i Sverige. Sedan blev det en annan historia och hetsjakt på mig och ”Jack” då han fick valpar i ett annat land, men det är en annan historia. Men det kostade mig uppfödareplaketten det året!

Samma år kom ”Macho”, Ch. Liane’s Inspiration till Sverige. Han var då ett år gammal. Men även här hade jag intyg på hans föräldrar tagna då de hade blivit 4 år gamla. Det fanns just då ingen lista på godkända av Sverige veterinärer i Tyskland så han fick gå i avel samma dag som han fyllde två!!

Vi i Sverige godkände de Tyska men inte de Engelska. Och då skall vi inte glömma att ”Macho” har många Engelska hundar i sin stamtavla bl.a. pappan. Hur kan det bli så här?? Skillnaden var endast vilket land de föddes i. Båda är ju ändå Cavalierer!!

Jag ringde vi ett tillfälle till SKK och frågade vem som uppdaterar våra veterinärlistor som vi har i Sverige. Jag fick ett svar som sa att det gjordes kontinuerligt. Öh, tänkte jag, jag frågade ju inte hur ofta, utan VEM som gör det. Till svar fick jag endast tystnad. Detta kunde jag tyvärr inte få något svar på. I detta samtal ställde jag säkert 20 frågor till, men inte ett enda svar kunde jag få. Efter samtalet så mailade jag upp en lista på alla mina frågor. Jag hoppades på att jag skulle få svar efter att de gjort lite efterforskning, men NÄ!!

Har även ställt frågan för länge sedan på vad som händer om jag vill frysa sperma på mina hundar. Eller om jag vill importera sperma för att få möjligheten att bredda min avel. Tanken är väldigt spännande att kunna frysa ner sperma och använda flera år senare, då när man har mera fakta på hunden i fråga. Men är vi den enda ras i världen som inte kan öka och kanske säkra vår genetiska avelsbas med detta sätt. För hur skall jag kunna få ett nytt intyg på en hund som kanske inte längre finns i livet? Eller som kanske bor i ett land där vi inte godkänner alla hjärtintyg. Eller vad händer om den blir överkörd eller råkar ut för någon olycka när den är fem år?

Om jag hade fryst sperma på t.ex. mina killar, ”Jack”, Ch. Clopsville Jack Daniels eller ”Hank”, Ch. Vouges Hanky Panky när de var i deras fertilaste ålder hade jag idag fått åka till Oslo, Uppsala eller var det nu ligger fryst och hälla ut det. Ingen av dessa pojkar klarade tyvärr att få sitt friande hjärtintyg efter 7 år fyllda.

De är idag 10 år gamla och ser ut som fyra och beter sig som två. De har aldrig varit hos veterinären mer än nödvändigt. De har aldrig visat några tecken på andra genetiska sjukdomar. Sist de kollades av min veterinär (då utan intyg) så har de fortfarande samma grad på sitt hjärta som när det upptäcktes. De har grad 2 och veterinären sa till mig att – Det är absolut inte av hjärtfel de kommer att gå bort av, för det är så litet och har hållit sig så stabilt. ”Hank”, har dessutom alla sina tänder kvar, de sitter där stora fina och vita. Hans pappa ”Adam” dog hjärtfrisk i en hög ålder. Kanske någon dessa herrar hade varit ett bra alternativ att använda idag. Men nä, i Sverige skall vi hellre använda en 2-åring som vi inte har en aning om hur hans framtid ser ut.

Och vem säger att en hund som klarade 7-års intyget men har grad 4 och går på hjärtmedicin när den är 8 år är ett bättre alternativ att använda?

Hum – skulle kunna skriva hur mycket som helst i detta ämne med saker jag har stött på och funderat över. Som t.ex. att ha hundar och ha dem i bolag och leva inom EU där inget får hämma konkurransen. Men nu ropar mina hundar på mig så jag får nog ge mig. Men kanske även detta inlägg kan ge en och annan en liten tanke i alla fall!!

Min fråga idag är; Vem stoppar vi – oss själva eller rasen? Följd frågan blir då; Är Sverige (och inte Finland eller Danmark eller annat land) det land som alla vill köpa hundar ifrån, eftersom vi har de friskaste Cavaliererna? De är ju trots allt ”svenska”!

Så – Vem lurar vi?