Jag börjar förstå att vissa uppfödare mörkar saker som händer omkring dem. Varför skall man berätta allt om man sedan skall bara skall få skit och att tråkiga spekulationer skall sättas igång?
Men på något sätt så tror jag ändå att - Ärlighet varar i längden. Jag får många mail från de som läser min blogg att de gillar den för att den är uppriktig och ärlig. Jag delar med mig om saker som andra kanske inte alltid gör. Saker som gör att de som läser känner igen sig lite. De skriver och berättar att just det jag skrev även har hänt dem. Te.x. Att de haft och varit med om liknande valpningar som jag!
Sånt gör att man liksom fortsätter och berätta även sånt som inte alltid kanske går så bra. Livet består inte bara av positiva händelser. Speciellt inte om man har med djur att göra. Men ibland undrar jag själv om allt verkligen bara händer mig och ingen annan.
Många visar bara den fina sidan av sig själv och sina hundar. Man sätter sig på en pedistal och tycker att yta på nått sätt är det som räknas. Ta bara hälsan som ett exempel; Man visar och skriver bara om det som är bra. Sedan tittar man ner på andra som att, - ni kan inte lika bra. Man skriver om sjukdomar som man inte tycker att andra inte tar ansvar för. Själv har man inte ens testat en enda hund. Kanske mycket på grund att att det är det är väldigt dyrt att MRI Scanna en hund, vilket jag kan förstå. Men att kolla knä, ögon och hjärta är inte så dyrt. Kanske skulle man börja där innan man leker proffs.
Vad är vitsen med att inte vara ärlig, speciellt mot sig själv. Jag skäms verkligen inte över att allt inte går så prefekt alla gånger, så som jag kanske hade önskat. Men jag måste inte heller i tid och otid skriva hur jäkla bra och friska hundar jag har. Vem skall jag försöka överbevisa men sånt dravel? Er eller mig själv?
Av misstag och motgångar lär man sig massor. Jag lär mig på mina så låt mig få göra det själv. Vill jag ha hjälp eller råd, ja då ber jag om det. Det är mina hundar och valpar vi snackar om och INGEN annans. Någonstans försvinner respekten och jag tycker att var och en måste få ansvara för sig och sitt. Några verkar ha väldigt lite att göra då de verkar ha massor med tid att lägga ner på vad andra gör och sysslar med. Det rings runt och bara skvallras en massa helt utan fakta och belägg. Många känner inte ens mig och mina hundar vilket gör allt ännu mer konstigt.
Men helt ärligt, jag kan faktiskt bli ledsen över att få höra att det spekuleras om "Laila" kanske bär på någon genetisk defekt på grund av att hennes valpning gick som den gick. Vem känner att man ens måste uttrycka något sådant utan att ens sett eller varit med under själva valpningen. Varför måste det alltid sluta så här? Men skall det vara så att det skall spekuleras och sättas diagnoser så fort något händer, ja då förstår jag varför vissa håller tyst om det händer dem nått tråkigt.
Kan det vara så att det gick fel pga att hon hade ohyra och blev behandlad med Frontline under de 3 sista veckorna av dräktigheten? Nä, då... Det står ju att man kan behandla dräktiga och digivande tikar med Frontline. Vad jag vill säga med detta är att det finns massor med faktorer som tillsammans kanske gjorde att det gick dom det gick. Oavsett vad som gick fel så kommer i alla fall jag aldrig i hela mitt liv igen behandla en tik som är dräktig med typ Frontline. Rätt eller fel, skit samma... Gjort är gjort, sa han som föll med huvudet före ner i brunn. Eller ska vi skylla på hanhunden som man brukar göra? Äsch, det går ju inte... Han är ju också MIN!
Jag är så glad för de två små som är kvar, av totalt sju som föddes. De äter och växer och har efter att de gick ner till ca 95 gram första dygnet nu några dagar senare gått upp till ca 125 gram. Alltid något och jag sliter verkligen och sitter med dem ungefär varannan timma och ser till att de äter. Så inatt satt jag där vid valplådan flera gånger och klappade på lilla "Laila" samtidigt som valparna smaskade och åt och med min ficklampa i andra handen. - Kul, jättekul.. Så vi förtjänar faktiskt inte skitprat och amatör diagnoser så som vi kämpar på. För just nu känner jag mig som ett vrak på många sätt!
Jag kommer ändå fortsätta att blogga som jag gör även om det sårar mig ibland. Men det är en liten klick som hela tiden vet och kan allt bäst. Jag får försöka titta och lyssna på de som gillar bloggen och tar den (och mig) för vad den är och de som uppskattar att jag är ärlig och inte bara skriver om allt som går toppen. Per brukar säga att jag måste förbereda mig på vad som kommer efter att jag har bloggat om något som kanske är lite känsligt. Och tro mig, jag försöker verkligen det men blir faktiskt ändå lika förvånad varje gång.
Om andra känner att de har rätt att diskutera det som är mitt så känner jag att jag också har rätten att blogga det som faktiskt är mitt. Per har tagit ledigt idag så idag skall vi ha fredagdsmuus hela dagen låååååång!!
/Puss i ljumsken ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar