MIN ÄLSKADE BETTY!

Allt började som en dröm i tisdags morse då ”Betty”, Homerbrent Betsu fick fem starka och fina små valpar. Har tidigare bloggat om detta så ser mer om detta nedan.

Men allt gick snabbt från en dröm till att bli en mardröm. Betty piggade liksom inte på sig riktigt. Första dagen så är de alltid lite slappa och slöa och vill inte riktigt varken äta eller gå ut och kissa. Man får nästan bära dem från sina valpar. Väl ute så gör de vad de skall och vill snabbt in till sina små igen.

Men Betty var inte som det brukar. Orolig som man är så sitter man och försöker pilla i dem lite mat och göra allt för att det skall bli så bra som möjligt. Men på torsdags kvällen blev hon allt sämre. Och hon kunde inte göra annat än att ligga ner… Allt gick så himla snabbt!!

Vi slängde oss i bilen och körde i ilfart till Blå Stjärnan i Göteborg. Så skönt att det i alla fall finns ett djursjukhus som är öppet dygnetrunt. Väl där så togs prover så att hon inte hade fått eklampsi. Men värdena var bra och vi kunde utesluta kalkbrist. Nya prover togs och då var hennes blodsocker nivå i botten. Mycket kanske beroende på att hon inte hade ätit så bra efter valpningen.

Hon fick lite glukos och piggade faktiskt på sig lite. Hon tittade på mig med en klarare blick och reste på sig. Vi kom överens med veterinären att hon skulle stanna över natten så att inte sockerhalten sjunker igen plus att hon behövde ligga på dropp i några timmar.

Väl hemma så är man så orolig även om man vet att hon ligger under vård och bevakning. Hennes fem valpar då?? Jo, jag brukar hylla människor men här måste jag hylla en hund. Lilla ”Sawa”, Ch. Homerbrent Sawayaka fick bli ”stand in ” mamma och som hon gjorde det. Mitt hjärta fullkomligt slog dubbla slag när jag såg hur hon som en liten höns mamma tog sig an Bettys 5 valpar, plus sina egna två små som hon hade fått några dagar tidigare än Betty.

Men sju valpar på en liten Japanese är för mycket. Jag försöker stöd mata och hjälpa ”Sawa” så mycket jag kan. Plus, viktigt att ”Sawa” nu får i sig mera mat. I detta läge så hade jag förhoppningen om att kunna få hem Betty dagen efter så att hon kunde komma hem och ta hand om sina valpar igen.

07:45 på fredags morgonen ringer telefonen och i andra änden var en veterinär. Han berättar för mig att Betty har blivit sämre och att hon är väldigt, väldigt dålig. Fler prover hade tagits över natten och tidig morgon som visade att Bettys livmoder hade spruckit och att fostervatten hade läckt ut i buken. Detta gjorde att hon även hade fått bukhinneinflammation och även blodförgiftning.

Jag blev helt förskräckt och hörde på veterinärens röst att detta inte är bra. Han sa inte att hon kommer att dö. Men på något sätt så sa han det utan att använda orden. På grund av alla komplikationer så var hon en hög risk att söva inför en operation. Men vad har jag för val? Opereras hon inte så förlorar jag ju henne ändå.

Jag gav tillstånd till att operera och efter att vi hade lagt på så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Massor med tankar for genom huvudet att - Vad fan håller jag på med? Är allt verkligen värt detta för att ha valpar. Känns som om man offrar sina bästa kompisar, bara för att jag vill. Är det värt det?? Många tankar kom och en som kom hela tiden var; Är hunderiet färdigt för mig nu? Är jag verkligen gjord för detta?

Vet inte om jag har en liten kris för mig själv men jag har mer och mer den sista tiden funderat på om jag är klar med hundar. I alla fall uppfödning. För jag har aldrig varit så orolig över mina hundar och valpningar som den sista tiden. Vet inte om det är någon form av mognad och respekt för det man håller på med eller vad det är. Men nått är det och ibland känns det som om jag behöver hämta styrka och kraft från någonstans, men var?

Hela dagen gick, och jag fick INGET gjort. Jag bara väntade på att veterinären skulle ringa och berätta hur operationen hade gått. Samtidigt så fasades jag över samtalet, väldigt kluvet!! Man går omkring som en zombie samtidigt som man gråter, pussar på Bettys bebisar. Och sen tar man det ett varv till!!

Telefonen ringer och det är veterinären. Han berättar att operationen hade gått bra och att Betty låg på uppvaket. Men samtidigt så sa han att hon var så illa att han i stort sett gav henne 50/50 chans att klara detta. Huu… just här hatar jag mig själv. Varför parade jag henne – Varför??
Han berättade vidare att om, jag säger om hon klarar de två första dagarna så ser det lovande ut. Men som veterinärer är så säger de inte så mycket hur mycket jag än försökte pressa honom för att få svar. Svar som även jag förstår är omöjliga att svara på. Men jag ville ha ett halmstrå, bara ett halmsstrå att gripa tag i.

Jag fick också frågan om det var ok att de ringde mig dygnet runt i fall något skulle hända Betty. Givetvis fick de göra det och om jag inte hörde något så var allt OK. I alla fall så OK som det kunde vara under alla omständigheter.

Hela dagen gick och min kropp var helt slut. Låg i soffan och verkligen försökte stänga av och inte tänka på något. Per sa hela tiden att – Peter, du kan ändå inte göra något nu, försök slappna av. Han har ju så rätt. Men jag kände mig så maktlös, ville göra något men egentligen vad kan jag göra. Kändes ändå som att hade jag inte Betty i min tanke hela tiden så hade jag övergivit henne. Så även om jag kanske såg cool och lugn på utsidan, så var min insida en helt annan, uppror!!

Ingen ringde och jag försökte lugna mig med att då är nog allt ok. Men idag på förmiddagen ringde telefonen. Visste inte om jag vågade svara, men kluven som man är så slänger man sig på telefonen och i andra ändan var en trevlig och glad tjej som ville ge mig en liten uppdatering om Betty.

Hon började med att säga att – Allt är bra med Betty. Hennes värden är bra, hon har bra puls och hennes slemhinnor är numera rosa. Igår var de grå och bleka. Hon har ätit och även varit ute och kissat!!

HALLELUJA vilken glädje. Jag blir alldeles tårögd och alla hår jag har på kroppen stod rakt ut in en enda underbar rysning. Nu skall vi inte ropa hej ännu men det gör att jag kan slappna av lite. Jag håller nu alla tummar, för om utvecklingen fortsätter som den gör nu så kanske hon får komma hem redan imorgon eller kanske mest troligt på måndag.

Sådana här händelser sätter djupa spår och många frågor. Dessa frågor är jag den enda som kan svara på. På något sätt skall jag försöka finna svaren. Kanske tar det tid men jag känner att det är dags, dags att ta reda på vad jag vill.

Tack för alla uppmuntrande mail, telefonsamtal och kommentarer på Facebook. Det värmer och med ert stöd känns allt så skönt. Sköt att veta att ni är där och egentligen bara finns. All kärlek till er!!

Om och när Betty kommer hem så kan hon inte dia sina valpar. Så vi har redan organiserat så att det bästa löser sig för både Betty och hennes valpar. För har valparna ärvt sin mammas starka överlevnads instinkt så kommer vi allt lyckas. Jag skall i alla fall göra all i min makt för att det skall gå bra.

Min starka lilla flicka, som hon har kämpat och jag hoppas att hon fortsätter med det. Nu vill jag bara ha hem min älskade Betty. Kosta vad det kostar vill!!