FIGHT FOR THIS LOVE!!

Ibland är livet inte alltid rättvist, även om kärleken för alla är den samma. Jag har många kärlekar i mitt liv, mina barn, Per, mina hundar och såklart mina vänner och familj. Kärleken får jag tyvärr visa på olika sätt då vi bor i det samhälle som vi gör idag. Det är ändå 2012 men ändå är inte kärleken mellan mig som homo (bög, gay, fjolla, jag har blivit van vid att bli kallad allt) inte alltid lika lätt.

I vardagen så blir det automatiskt att jag i vissa sammanhang måste tänka mig för hela tiden. Något som en som är hetero inte behöver. Jag menar, när kan jag gå hand i hand med den jag älskar på stan utan att det på något sätt blir att jag provocerar? När kan jag ligga och mysa på en filt i någon park och ha en picknic, utan att provocera? Vilka länder jag resa till på semester och bli accepterad för den jag är?

– We are all wonderful people, so when did we get so fearful…

Precis som i hundvärlden så spelar den inte någon roll vad jag gör, säger eller nått utan att det blir att jag provocerar. Varför måste jag hela tiden tänka mig för när ingen annan behöver det?

Ibland så glömmer jag av mig. T.ex. när vi är och handlar på Ica Maxi eller nått. Då kan jag helt utan att tänka mig för att ropa till Per – Darling har vi mjölk hemma? Direkt kan jag känna att jag får massa blickar på mig och jag kommer på mig själv, - oops vad sa jag egentligen.

Samtidigt så är det nästan så att jag i vissa lägen måste säga att jag är homo, varför måste inte en hetero göra likadant? Nä, för vi är ”nått” annat, nått som inte riktigt är accepterat. I vissa lägen måste jag också lägga till en chargång och låtsas var någon annan och inte den jag är. Vilket ibland är väldigt jobbigt. Men man får nästan talang för skådespeleri på samma gång.

Jag har fått offra massor för att jag skall kunna vara den jag är. Så mycket att det faktiskt gjorde mig sjuk. Man sa ju tidigare att homosexualitet var en sjukdom. Och nu såhär i efterhand så kan jag nästan hålla med. För jag blev sjuk, både fysiskt och psykiskt.

Jag fick ätstörningar och vad kan jag ha vägt, runt 45 kg när jag var 25. Jättetuff tid, jag orkade inget och sov den mesta tiden för jag hade ingen energi alls. Ett ägg i veckan blir man inte tjock på precis. Jag svälte mig själv och faktiskt plågade mig själv för att jag var den jag var, alltså Peter.

Jag fick gå hos psykologer och kämpa mig igenom massor med svåra problem. Problemen blev tillslut så stora att jag var en fara för mig själv med olika beroenden som jag framkallade mitt i allt. Vad spelar ingen roll men läkarna ville ge mig ”glad piller” för att jag var suicidal och led av svår depression och djup ångest enligt deras utvärderingar.

Det gick långt och jag tillslut kraschade totalt och hamnade på sjukhus med helt utslagen mage och tarmar. Fick nästan en nära döden upplevelse. Men även här blev jag särbehandlad för att jag var den jag var och isolerades och de ville både ta HIV test och annat och avrådde mig från att i fortsättningen ha gruppsex. Hon fortsatte och sa en massa kränkade saker som antydde på min sexuallitet. Öh, jag var för fan sjuk, hur kan en läkare bete sig så. De tog knappt i mig och gjorde de det, så var det handskar och munskydd på, i ett isolerat rum. Fast de var efter dem visste vem jag var och vad jag var. Diskriminering?

Jag har även varit tvungen att säga upp mig från ett fantastiskt roligt jobb jag hade för att jag var den jag var. Alltså när sanningen kom fram. Sanningen om mig som jag hela tiden var tvungen att dölja. Det var under en svag period i mitt liv så jag orkade inte anmäla eller göra något. Jag godtog ett avgångsvederlag och fortsatte med att bara vara jag. Diskriminering?

Jag kan ibland känna att jag har fått offra så himla mycket i mitt liv och det endast för att själv klara mig igenom alla mina egna kriser. Kriser som uppkommit för att jag är jag. Jag både ångrar och ångrar inte men jag var tvungen, hade jag inte offrat och blivit lite EGO så kan jag med all säkerhet säga att jag inte funnits här idag och vilken blogg hade ni läst då?

Allt detta och mycket mer som jag inte ens vill dela med mig gick jag igenom bara för att jag är jag, att jag är Peter. Visst är livet orättvist ibland? Jag kan ju inte välja vem jag är, jag är ju jag. Men jag är idag så oerhört stolt för vem jag är. Jag hade ju idag inte varit den jag är idag om jag inte hade gått igenom det helvete jag gick igenom. Idag ser jag det mera som en styrka, även om jag även idag får kämpa med olika saker på olika sätt.

Ett fåtal personer stod hela tiden vid min sida och hjälpte och stöttade mig. Så oerhört tacksam och glad för detta, att det inte ens går att beskriva i ord. Per var den sista som fanns hos mig och har hjälp mig den sista biten till den jag är idag. Han säger ofta till mig – Gud vad stark du har blivit. – Vilket härligt självförtroende du har fått!

Hundarna då? Ja, hade jag inte haft dem så vete sjutton. De har också alltid funnits där vid min sida. Tröstat och gett mig en liten gnista av glädje och lust på livet. Jag har liksom varit tvungen att ta hand om dem oavsett om jag tog hand om mig själv eller inte. Men det blev som någon slags terapi i alla fall, lite sådär omdevetet.

Ingen är kanske speciellt intresserad av mig och mitt gamla liv. Men vad jag vill komma till är att hundarna och hundsporten som på något sätt har varit min ”fristad” har de senaste åren gått till att bli lite som mitt gamla liv.

Jag måste hela tiden försvara mig för den jag är och då även mina hundar. Folk lägger sig i och tycker och tänker om saker de inte har med att göra. Jag har lagt ner 100 tusentals kronor om inte miljoner genom åren, allt för att göra det bästa, mitt yttersta. Men ändå ifrågasätts allt jag gör hela tiden. Jag har aldrig köpt en ”gammal” sällskapshund på blocket för att sedan slänga ut i något hundhus och sedan använda i avel. Nä, min tanke har alltid varit mer genomtänkt än så.

Även i hundvärlden så får jag höra att jag vinner något som kallas ”Bög-Cert” under vissa domare. Så tråkigt både att höra och behöva försvara. Men vinner en tjej under en manlig domare eller tvärtom så finns det inget som heter att man har vunnit ett ”Hetero-Cert”. Varför? Varför skall jag behöva försavara mina cert? Är det bara för att jag återigen är jag?

Varför måste jag i min vardag hela tiden försvara min kärlek, min kärlek till Per och mina hundar. Är det rättvist egentligen. Är så oerhört trött på att hela tiden försvara allt jag gör och för vem jag är. Att det stormar på toppen det vet alla oavsett om man är homo eller hetero. Kanske får man bara använda mera hårspray, vad vet jag!

Så jag ber er här och nu, snälla låt mig vara. Låt mina hundar vara, hoppa av min rygg. Mina hundar har jag skaffat till mig och ingen annan. Mina hundar är mina hundar och ingen annan har med dem att göra. Oavsett vad jag gör med dem i framtiden. De är INGEN allmän egendom. Förstår inte hur folk kan med? Vad har ni själva bidragit med i rasen? Tänk efter lite…

Det blev kanske lite presonligt idag, men jag bjuder på det. Men också kul att höra att folk dömer mig efter min blogg. Ni känner inte mig!! Det jag delar med mig av mig personligen och mitt privata liv är kanske 2,3%. Så hur kan man döma någon på det?

Igår var det fredagsmys med massor med KÄRLEK, oavsett vad andra tycker, för - ”who cares”!! Känner för att handla på Ica Maxi och skrika DARLING högt så det ekar i hela butiken, eller provocerar jag kanske då?

Kärlek även till alla er som läser detta. Detta är absolut inget snyft och tyck synd om mig blogg. Utan jag vill bara dela mig lite om hur jag tänker och har det. Ta hand om varandra och fundera lite på vad ordet RESPEKT står för! Ge varandra en kram i helgen och visa att ni tycker om, - ”Oavsett”, för innerst inne är vi lika!!

Vi har alla olika livserfarenheter och livsöden som vi har gått igenom. Men livet och kärleken är något att ta vara på – ”..enough worth fighting for…” Men varför måste jag hela tiden ha en ”Fight for this love” oavsett vad det gäller. Men jag kan ändå känna att det är en ”- Fight worth fighting for”