Ibland är livet inte alltid rättvist, även om kärleken för
alla är den samma. Jag har många kärlekar i mitt liv, mina barn, Per, mina
hundar och såklart mina vänner och familj. Kärleken får jag tyvärr visa på
olika sätt då vi bor i det samhälle som vi gör idag. Det är ändå 2012 men ändå
är inte kärleken mellan mig som homo (bög, gay, fjolla, jag har blivit van vid
att bli kallad allt) inte alltid lika lätt.
I vardagen så blir det automatiskt att jag i vissa
sammanhang måste tänka mig för hela tiden. Något som en som är hetero inte
behöver. Jag menar, när kan jag gå hand i hand med den jag älskar på stan utan
att det på något sätt blir att jag provocerar? När kan jag ligga och mysa på en
filt i någon park och ha en picknic, utan att provocera? Vilka länder jag resa
till på semester och bli accepterad för den jag är?
– We are all wonderful people, so when
did we get so fearful… |
Precis som i hundvärlden så spelar den inte någon roll vad
jag gör, säger eller nått utan att det blir att jag provocerar. Varför måste
jag hela tiden tänka mig för när ingen annan behöver det?
Ibland så glömmer jag av mig. T.ex. när vi är och handlar på
Ica Maxi eller nått. Då kan jag helt utan att tänka mig för att ropa till Per – Darling har vi mjölk hemma? Direkt kan
jag känna att jag får massa blickar på mig och jag kommer på mig själv, - oops
vad sa jag egentligen.
Samtidigt så är det nästan så att jag i vissa lägen måste
säga att jag är homo, varför måste inte en hetero göra likadant? Nä, för vi är ”nått”
annat, nått som inte riktigt är accepterat. I vissa lägen måste jag också lägga
till en chargång och låtsas var någon annan och inte den jag är. Vilket ibland
är väldigt jobbigt. Men man får nästan talang för skådespeleri på samma gång.
Jag har fått offra massor för att jag skall kunna vara den
jag är. Så mycket att det faktiskt gjorde mig sjuk. Man sa ju tidigare att homosexualitet
var en sjukdom. Och nu såhär i efterhand så kan jag nästan hålla med. För jag
blev sjuk, både fysiskt och psykiskt.
Jag fick ätstörningar och vad kan jag ha vägt, runt 45 kg
när jag var 25. Jättetuff tid, jag orkade inget och sov den mesta tiden för jag
hade ingen energi alls. Ett ägg i veckan blir man inte tjock på precis. Jag
svälte mig själv och faktiskt plågade mig själv för att jag var den jag var,
alltså Peter.
Jag fick gå hos psykologer och kämpa mig igenom massor med svåra
problem. Problemen blev tillslut så stora att jag var en fara för mig själv med
olika beroenden som jag framkallade mitt i allt. Vad spelar ingen roll men läkarna
ville ge mig ”glad piller” för att jag var suicidal och led av svår depression
och djup ångest enligt deras utvärderingar.
Det gick långt och jag tillslut kraschade totalt och hamnade
på sjukhus med helt utslagen mage och tarmar. Fick nästan en nära döden
upplevelse. Men även här blev jag särbehandlad för att jag var den jag var och
isolerades och de ville både ta HIV test och annat och avrådde mig från att i
fortsättningen ha gruppsex. Hon fortsatte och sa en massa kränkade saker som antydde på min sexuallitet. Öh, jag var för fan sjuk, hur kan en läkare bete
sig så. De tog knappt i mig och gjorde de det, så var det handskar och munskydd
på, i ett isolerat rum. Fast de var efter dem visste vem jag var och vad jag
var. Diskriminering?
Jag har även varit tvungen att säga upp mig från ett fantastiskt
roligt jobb jag hade för att jag var den jag var. Alltså när sanningen kom
fram. Sanningen om mig som jag hela tiden var tvungen att dölja. Det var under
en svag period i mitt liv så jag orkade inte anmäla eller göra något. Jag
godtog ett avgångsvederlag och fortsatte med att bara vara jag. Diskriminering?
Jag kan ibland känna att jag har fått offra så himla mycket
i mitt liv och det endast för att själv klara mig igenom alla mina egna kriser.
Kriser som uppkommit för att jag är jag. Jag både ångrar och ångrar inte men
jag var tvungen, hade jag inte offrat och blivit lite EGO så kan jag med all
säkerhet säga att jag inte funnits här idag och vilken blogg hade ni läst då?
Allt detta och mycket mer som jag inte ens vill dela med mig
gick jag igenom bara för att jag är jag, att jag är Peter. Visst är livet
orättvist ibland? Jag kan ju inte välja vem jag är, jag är ju jag. Men jag är
idag så oerhört stolt för vem jag är. Jag hade ju idag inte varit den jag är
idag om jag inte hade gått igenom det helvete jag gick igenom. Idag ser jag det
mera som en styrka, även om jag även idag får kämpa med olika saker på olika
sätt.
Ett fåtal personer stod hela tiden vid min sida och hjälpte
och stöttade mig. Så oerhört tacksam och glad för detta, att det inte ens går
att beskriva i ord. Per var den sista som fanns hos mig och har hjälp mig den
sista biten till den jag är idag. Han säger ofta till mig – Gud vad stark du har blivit. – Vilket härligt självförtroende du har fått!
Hundarna då? Ja, hade jag inte haft dem så vete sjutton. De har
också alltid funnits där vid min sida. Tröstat och gett mig en liten gnista av
glädje och lust på livet. Jag har liksom varit tvungen att ta hand om dem
oavsett om jag tog hand om mig själv eller inte. Men det blev som någon slags
terapi i alla fall, lite sådär omdevetet.
Ingen är kanske speciellt intresserad av mig och mitt gamla
liv. Men vad jag vill komma till är att hundarna och hundsporten som på något
sätt har varit min ”fristad” har de senaste åren gått till att bli lite som
mitt gamla liv.
Jag måste hela tiden försvara mig för den jag är och då även
mina hundar. Folk lägger sig i och tycker och tänker om saker de inte har med
att göra. Jag har lagt ner 100 tusentals kronor om inte miljoner genom åren,
allt för att göra det bästa, mitt yttersta. Men ändå ifrågasätts allt jag gör hela
tiden. Jag har aldrig köpt en ”gammal” sällskapshund på blocket för att sedan
slänga ut i något hundhus och sedan använda i avel. Nä, min tanke har alltid varit
mer genomtänkt än så.
Även i hundvärlden så får jag höra att jag vinner något som
kallas ”Bög-Cert” under vissa domare. Så tråkigt både att höra och behöva
försvara. Men vinner en tjej under en manlig domare eller tvärtom så finns det
inget som heter att man har vunnit ett ”Hetero-Cert”. Varför? Varför skall jag
behöva försavara mina cert? Är det bara för att jag återigen är jag?
Varför måste jag i min vardag hela tiden försvara min
kärlek, min kärlek till Per och mina hundar. Är det rättvist egentligen. Är så
oerhört trött på att hela tiden försvara allt jag gör och för vem jag är. Att
det stormar på toppen det vet alla oavsett om man är homo eller hetero. Kanske
får man bara använda mera hårspray, vad vet jag!
Så jag ber er här och nu, snälla låt mig vara. Låt mina
hundar vara, hoppa av min rygg. Mina hundar har jag skaffat till mig och ingen
annan. Mina hundar är mina hundar och ingen annan har med dem att göra. Oavsett
vad jag gör med dem i framtiden. De är INGEN allmän egendom. Förstår inte hur
folk kan med? Vad har ni själva bidragit med i rasen? Tänk efter lite…
Det blev kanske lite presonligt idag, men jag bjuder på det.
Men också kul att höra att folk dömer mig efter min blogg. Ni känner inte mig!!
Det jag delar med mig av mig personligen och mitt privata liv är kanske 2,3%.
Så hur kan man döma någon på det?
Igår var det fredagsmys med massor med KÄRLEK, oavsett vad
andra tycker, för - ”who cares”!! Känner för att handla på Ica Maxi och skrika
DARLING högt så det ekar i hela butiken, eller provocerar jag kanske då?
Kärlek även till alla er som läser detta. Detta är absolut
inget snyft och tyck synd om mig blogg. Utan jag vill bara dela mig lite om hur
jag tänker och har det. Ta hand om varandra och fundera lite på vad ordet
RESPEKT står för! Ge varandra en kram i helgen och visa att ni tycker om, - ”Oavsett”,
för innerst inne är vi lika!!
Vi har alla olika livserfarenheter och livsöden som vi har
gått igenom. Men livet och kärleken är något att ta vara på – ”..enough worth fighting for…” Men varför
måste jag hela tiden ha en ”Fight for this
love” oavsett vad det gäller. Men jag kan ändå känna att det är en ”- Fight worth fighting for”
2 kommentarer:
Fruktansvärt att du haft det så, det gör mig verkligen ont. Att det var så på typ 60-talet det vet jag - men nu??! Det är ju inte klokt. Trodde ärligt att det inte var så alls längre.
Det är ju jättemånga som gillar samma kön och det är inget konstigt med det. (Synd på så fin kille, kan jag som tjej tänka ibland, för då man ju inte har nån chans där, ha ha.)
Men "bögcert" - man häpnar. Finns det pangbrudscert också? Snördomare och kompiscert har man ju hört om. Jag vill tro att dagens domare har högre integritet än så.
Den som är på topp i hundvärlden tycks nästan alltid drabbas av skitsnack och förtal. Det finns tyvärr rätt många väldigt korkade människor i hundvärlden, särskilt bland de mindre framgångsrika.
Att vissa inte ens kan få hålla sin käraste i handen eller pussas ute bland folk är ju inte klokt. Jag tycker homosexuella ska börja göra det på samma sätt som många heterosexuella, så skitsnackarfolk vänjer sig!
Tack fina Peter för att du berättat din privata historia. Önskar att de som behöver ska lära sig något av den.
Störst av allt är kärleken!
(Och nej, vi känner inte varandra.)
Så länge man inte skadar någon annan ska väl alla ha rätt att vara den man är. Kärlek och värme behöver alla det är ju underbart när man hittar sin kärlek så håll Per i handen när ni är ute om det känns rätt för er. Vi har så kort tid på jorden så ta vara på den.
Skicka en kommentar