Många gånger hör man sig själv säga, "-vilken dålig ovana hon eller han har", men det som kanske är en ovana för mig, är kanske en vana för en annan...
Ta det här med att äta (som har varit något i fokus för oss de 4 senaste veckorna). Vi har varit tillsammans i snart 10 år (ja, du får säga Grattis i förskott eller beklaga sorgen)... de första 9 åren sponsrade vi definitivt juice-företagen, Billy's Pan Pizza och Pååls hönökaka.. de sista 6 åren åkte också yoghurt företagen med i sponsringen... spelade ingen roll ifall det var lunch, middag eller nattamat... (för frukost - det funkar bara inte)... Man kan säga att detta blev till en vana.. De flesta människor skulle helt enkelt kalla det en ovana...
Nu de sista 4 veckorna har vi upptäckt GRÖNSAKER, FISK OCH NUTRILETT, i början var det definitivt ingen vana - kändes som en äcklig ovana - idag, så börjar det bli en vana - och godiskålen står orörd, ingen grädde till maten - utan vi är JÄTTENÖJDA med en skål grönsaker...
Om någon sagt det för 1 år sedan, ja då hade man tänkt "Ulk", jag hoppar hellre över den måltiden... En ovana för nån - definitivt en vana för en annan...
Det här med sova är också olika för olika människor. Vi älskar att vara upp länge, nästan aldrig för klockan 1 släcker vi lamporna, för vissa skulle det vara en ohälsosam ovana. För oss - är det helt enkelt en vana... Per, han behöver dessutom bara 4-5 timmars sömn, så att går upp klockan 6:30 på vardagar och kanske runt 8 på helgerna - det är definitivt en ovana för mig - för jag behöver 8-9 timmars sömn per natt... Även i en relation finns ovanor och vanor...
Hur är det då med hunderiet, gör Kennlar olika saker och också då anses ha dåliga eller bra vanor. Om jag gör samma som en annan kennel - har jag en bra vana då? Om jag inte gör samma - blir det då en dålig vana?? Kanske är det just skillnaderna som gör att folk älskar att prata skit om varandra. För själv gör man väl alltid rätt. Eller?
Det är nog så att hunderiet är precis samma som med mat och sömn, vi har alla olika vanor och skulle jag "kopiera" en annans människa vana - kanske det skulle bli en ovana.
Man säger ju att vanans makt är stark, så stark... så har du några ovanor?
Nä, man får nog lita på sitt EGET omdöme vad som är bra och inte bra och göra de saker som är bra för en till en VANA...
bild
Annons
lördag 7 februari 2009
fredag 6 februari 2009
TILL LOTTIE
Känner att jag vill svara på Lottie och Truls inlägg i våran gästbok.
Att födaupp och hålla på med hundar skall vara rolig. Vilket jag tycker att det är. Har nu varit aktiv med hundar i snart 22 år och tycker att det är fortfrande är lika roligt, givande och spännande som det var i början.
Visst möter man motgångar ibland. Man blir lite ledsen och deppig. Men det finns olika sorters motgångar som man möter på på vägen. Vissa är lätta att ta andra lite svårare att hantera.
Att "losa" eller hur man nu skall uttrycka det på en tävling/utställning kan vara en motgång i sig. Men som tur är så är jag inte någon dålig förlorare. Det är bara att le och komma igen. Man får tänka att på nästa utställning så går det säkert bättre. För att bli sur och ledsen är ingen idé. Det ändrar ändå inte resultatet. Domaren dömmer och det är bara att ta det för vad det är.
En annan motgång kan vara att hundarna inte håller måttet hälsomässigt. Det kan kännas tungt och som en stor förlust då man (i alla fall vi) har en plan för alla hundarna. När en faller bort av någon anledning så får man både tänka till och tänka om. Men det är INGENS fel att en hund inte håller. Varken vår eller uppfödaren man har köpt hunden i från. Ibland händer det att det blir fel och där får man ta en beslut om hur man skall gå vidare. Detta är något som ALLA som håller på med hundar kommer att få uppleva. Tyvärr, finns det människor som gottar sig i andras olycka. Men att gotta sig i att en liten hund har blivit sjuk!? Människor som tänker så måste nästan vara sjuka själva.
Sedan har vi de "elaka" motgångarna som jag helklart tycker är värst. Man får hela tiden höra saker om sig själv och sina hundar. Ibland känns det som andra känner mina hundar bättre en jag själv. Man känner sig nästan lite jagad. Under 2008 så försökte någon/några att få "oss ur vägen", eller vad det nu var. Med att anmäla oss anonymt till SKK, Miljö & Hälsa (I Kungsbacka) och när inte det fungerade så kom även Skattemyndigheterna på besök. Så tråkigt, känndes som om man blev tagen med handen djupt nere i kakburken. Men vi har INGET att dölja så allt ordnade sig perfekt. Alla våra papper var i orning och alla myndigheter var nöjda. Men varför håller människor på på detta sätt? Vad vinner de på att göra så här?
Detta ger mig bara mera och starkare energi. Man får försöka omvandla denna dåliga energi till något positivt. Det har jag gjort. Man får tänka att så länge någon pratar om en så är man fortfarande med i leken. Man får tänka - jag skall minnsan visa dom.
Det finns säkert massor med flera saker som man kan räkna till motgångar men det positiva med hundar överväger dem.
Att jag skulle lägga mig ner och ge upp, kommer inte att hända. Enda sättet att få mig ur vägen och sluta med hundar är att komma och "slå huvudet" av mig. Hundar för mig är det bästa som finns. De har gett mig så mycket genom åren. Så mycket så att jag inte ens kan förklara.
Ibland har jag bara lust att skrika: - LÅT MIG OCH MINA HUNDAR VARA! Men det kommer inte ge någon effekt i alla fall. Man får tänka så här: Det spelar ingen roll vad jag säger och gör, de kommer prata i alla fall. Man får bara helt enkelt köra sitt "race" och göra det man själv tror på. För hur man än vrider och väder på sig, så har man ändå rumpan bak.
Så Lottie - Jag kommer inte att ge upp! (Inte än i alla fall *ler*) Det är som du säger: - När det är som mörkast är ljuset som närmast!
Att födaupp och hålla på med hundar skall vara rolig. Vilket jag tycker att det är. Har nu varit aktiv med hundar i snart 22 år och tycker att det är fortfrande är lika roligt, givande och spännande som det var i början.
Visst möter man motgångar ibland. Man blir lite ledsen och deppig. Men det finns olika sorters motgångar som man möter på på vägen. Vissa är lätta att ta andra lite svårare att hantera.
Att "losa" eller hur man nu skall uttrycka det på en tävling/utställning kan vara en motgång i sig. Men som tur är så är jag inte någon dålig förlorare. Det är bara att le och komma igen. Man får tänka att på nästa utställning så går det säkert bättre. För att bli sur och ledsen är ingen idé. Det ändrar ändå inte resultatet. Domaren dömmer och det är bara att ta det för vad det är.
En annan motgång kan vara att hundarna inte håller måttet hälsomässigt. Det kan kännas tungt och som en stor förlust då man (i alla fall vi) har en plan för alla hundarna. När en faller bort av någon anledning så får man både tänka till och tänka om. Men det är INGENS fel att en hund inte håller. Varken vår eller uppfödaren man har köpt hunden i från. Ibland händer det att det blir fel och där får man ta en beslut om hur man skall gå vidare. Detta är något som ALLA som håller på med hundar kommer att få uppleva. Tyvärr, finns det människor som gottar sig i andras olycka. Men att gotta sig i att en liten hund har blivit sjuk!? Människor som tänker så måste nästan vara sjuka själva.
Sedan har vi de "elaka" motgångarna som jag helklart tycker är värst. Man får hela tiden höra saker om sig själv och sina hundar. Ibland känns det som andra känner mina hundar bättre en jag själv. Man känner sig nästan lite jagad. Under 2008 så försökte någon/några att få "oss ur vägen", eller vad det nu var. Med att anmäla oss anonymt till SKK, Miljö & Hälsa (I Kungsbacka) och när inte det fungerade så kom även Skattemyndigheterna på besök. Så tråkigt, känndes som om man blev tagen med handen djupt nere i kakburken. Men vi har INGET att dölja så allt ordnade sig perfekt. Alla våra papper var i orning och alla myndigheter var nöjda. Men varför håller människor på på detta sätt? Vad vinner de på att göra så här?
Detta ger mig bara mera och starkare energi. Man får försöka omvandla denna dåliga energi till något positivt. Det har jag gjort. Man får tänka att så länge någon pratar om en så är man fortfarande med i leken. Man får tänka - jag skall minnsan visa dom.
Det finns säkert massor med flera saker som man kan räkna till motgångar men det positiva med hundar överväger dem.
Att jag skulle lägga mig ner och ge upp, kommer inte att hända. Enda sättet att få mig ur vägen och sluta med hundar är att komma och "slå huvudet" av mig. Hundar för mig är det bästa som finns. De har gett mig så mycket genom åren. Så mycket så att jag inte ens kan förklara.
Ibland har jag bara lust att skrika: - LÅT MIG OCH MINA HUNDAR VARA! Men det kommer inte ge någon effekt i alla fall. Man får tänka så här: Det spelar ingen roll vad jag säger och gör, de kommer prata i alla fall. Man får bara helt enkelt köra sitt "race" och göra det man själv tror på. För hur man än vrider och väder på sig, så har man ändå rumpan bak.
Så Lottie - Jag kommer inte att ge upp! (Inte än i alla fall *ler*) Det är som du säger: - När det är som mörkast är ljuset som närmast!
torsdag 5 februari 2009
17 BLONDINER...
...väntar utanför en nattklubb.
En kille kommer förbi, och frågar:
- Varför står ni här och väntar, varför går ni inte in?
(Tack Fredrik, you made my day)
En kille kommer förbi, och frågar:
- Varför står ni här och väntar, varför går ni inte in?
En av blondinerna svarar:
- Vi väntar på en till, man måste vara 18 för att komma in.
- Vi väntar på en till, man måste vara 18 för att komma in.
(Tack Fredrik, you made my day)
onsdag 4 februari 2009
HUR KAN EN FJÄDER BLI EN HEL GÅS?
Två människor sitter och pratar och diskuterar olika saker. Sedan skiljs dom åt och åker åt var sitt håll. Den ena tar med sig en fjäder på vägen.
Denna personen med fjädern pratar med en annan person, om det som han/hon pratade med den första om. Dessa skiljs åt och och den "nya" personen tar med sig en hel vinge på vägen hem.
Denna personen träffar ytteligare en människa och pratar om vad som har sagts i föregående diskussion. De lämnar varandra och denne "nya" person tar med sig en hel kropp.
Sedan forstätter det om och om ingen. Tillslut har man gjort en hel Gås av en liten fjäder. Den första diskutionen låter inte längre som den gjorde från början.
Detta verkar hända om och om ingen i denna fantastiska hunvärld. Varför? Vad kan man göra för att det inte skall bli en hel Gås? Går det verkligen att göra nått, eller är det så här det är? Kanske bara att acceptera.
Ni som såg programmet Kalla Fakta på TV 4. Såg härom dagen att dun industrin är väldigt rå.
Gässen har det inte lätt, det plockas brutalt medans de (lever) skriker och vissa svimmar i chocken av smärta, andra dör! (Jag såg inte Kalla Fakta, klarade inte ens att se reklamen inför programmet)
Är det här vi skall hamna, för när storyn har blivit en Gås så är det tyvärr alltid någon som skall plockas. Att vara den som plockas kan göra VÄLDIGT ont!
Denna personen med fjädern pratar med en annan person, om det som han/hon pratade med den första om. Dessa skiljs åt och och den "nya" personen tar med sig en hel vinge på vägen hem.
Denna personen träffar ytteligare en människa och pratar om vad som har sagts i föregående diskussion. De lämnar varandra och denne "nya" person tar med sig en hel kropp.
Sedan forstätter det om och om ingen. Tillslut har man gjort en hel Gås av en liten fjäder. Den första diskutionen låter inte längre som den gjorde från början.
Detta verkar hända om och om ingen i denna fantastiska hunvärld. Varför? Vad kan man göra för att det inte skall bli en hel Gås? Går det verkligen att göra nått, eller är det så här det är? Kanske bara att acceptera.
Ni som såg programmet Kalla Fakta på TV 4. Såg härom dagen att dun industrin är väldigt rå.
Gässen har det inte lätt, det plockas brutalt medans de (lever) skriker och vissa svimmar i chocken av smärta, andra dör! (Jag såg inte Kalla Fakta, klarade inte ens att se reklamen inför programmet)
Är det här vi skall hamna, för när storyn har blivit en Gås så är det tyvärr alltid någon som skall plockas. Att vara den som plockas kan göra VÄLDIGT ont!
tisdag 3 februari 2009
HANNA "PANNA" HENNINGSON-VIBERG
Hanna kom till oss i går kväll. Hon är här på besök i några dagar. Med sig har hon sin "Jackie", (Ch. Vouges Onassis) och Hanna hoppas att detta besök skall ge resultat om några veckor.
Igår satt vi uppe till ca 02:00, skrattade och fnissade som två fjortisar. Men det är så himla skönt att man kan ha barna sinnet kvar ibland. Vi pratade om Hannas framtid, Min framtid, våra hundars framtid och en massa andra drömmar och tokigheter.
Idag har det varit mera vardag och våra snack har varit en aning mera seriösa. Annat än att vi har pratat på Finlands/Svenska nästan hela dagen. När vi väl bestämde oss för att sluta. Så måste jag säga att det var faktiskt svårt. Det halkade in en del ord ändå som var med Finnsk brytning. Vilket gav oss några riktiga skrattanfall.....
Hanna har bantat ett tag nu och har gått ner 20 KILO. Het otroligt bra jobbat. Jag har ju också bestämt mig att jag skall klara Beach-2009. Så här sitter vi med våra fantastiska drinkar. Gjorda på Nutrilett. *Urk*
Läste på Lena's (Hazelcoat's) blogg att hon har klarat sitt första delmål med 99,9 KILO. Herregud Lena, det är fantastisk. Du kommer bli såååå vacker. Hörde att Erica hade tappat 2 KILO på ett dygn. Men det gjorde hon på ett mera obekvämt sätt. *Ler* Krya på dig gumman!
Hanna sitter just nu och fixar till Johannas (Pers dotter) naglar. Det skulle ta en timma ungefär. Så jag passade på att blogga lite. Men nu ropar (gapar) hundarna på mig så jag får rusa iväg och fixa lite med dom.
/Tjing
Igår satt vi uppe till ca 02:00, skrattade och fnissade som två fjortisar. Men det är så himla skönt att man kan ha barna sinnet kvar ibland. Vi pratade om Hannas framtid, Min framtid, våra hundars framtid och en massa andra drömmar och tokigheter.
Idag har det varit mera vardag och våra snack har varit en aning mera seriösa. Annat än att vi har pratat på Finlands/Svenska nästan hela dagen. När vi väl bestämde oss för att sluta. Så måste jag säga att det var faktiskt svårt. Det halkade in en del ord ändå som var med Finnsk brytning. Vilket gav oss några riktiga skrattanfall.....
Hanna har bantat ett tag nu och har gått ner 20 KILO. Het otroligt bra jobbat. Jag har ju också bestämt mig att jag skall klara Beach-2009. Så här sitter vi med våra fantastiska drinkar. Gjorda på Nutrilett. *Urk*
Läste på Lena's (Hazelcoat's) blogg att hon har klarat sitt första delmål med 99,9 KILO. Herregud Lena, det är fantastisk. Du kommer bli såååå vacker. Hörde att Erica hade tappat 2 KILO på ett dygn. Men det gjorde hon på ett mera obekvämt sätt. *Ler* Krya på dig gumman!
Hanna sitter just nu och fixar till Johannas (Pers dotter) naglar. Det skulle ta en timma ungefär. Så jag passade på att blogga lite. Men nu ropar (gapar) hundarna på mig så jag får rusa iväg och fixa lite med dom.
/Tjing
måndag 2 februari 2009
CHINART MARJA DMITIEWNA
Har i många, många år velat ha en Japanese Chin. Men det har liksom aldrig blivt rätt läge för att skaffa någon. Har varit lite för involverad i Cavaliererna som har tagit all tid och focus. Hade för flera år sedan en liten King Charles Spaniel flicka. Men det ville sig inte riktigt med henne så hon blev endast en sällskaps hund. När det sedan blev ett tillfälle att få köpa, "Koko", (Chinart Kokuo-No) så tvekade jag inte en sekund. Tanken var att det "bara" skulle bli honom. Alltså bara en (1) Japanese Chin i huset. Tänk så "fel" det kan bli.... *ler*
När vi väl hade bestämt oss för Lille "Koko", så fanns hos uppfödaren i Holland en liten tik vid namn "Marja", (Chinart Marja Dmitiëwna). Alla hjärncellerna började rusa och det blev som en enda stor crash i huvudet. Kanske skulle man ha två ändå? Sagt och gjort, vi fixade att alla papper blev klara och åkte ner och hämtade hem båda två.
Har inte ångrat detta beslut en enda gång. Rasen Japanses Chin är helt fantastiska. Förstår inte att rasen inte är mera populär än den är. "Koko" och "Marja" har haft en fantastisk uppväxt tillsammans. De har varit som ETT!
Det stannde inte med att "bara" ha två. Tanken kring Japaneser har fått igång en lust ingen som jag faktiskt trodde att jag hade för det här med hundar och uppfödning. Men efter att ha fått utstå en massa elakheter så tappar man ibland lusten för avel och allt vad det innebär. Men lusten kom tillbaka efter att ha fått hem dessa två små "dunbollar". Man får lära sig en helt ny ras. Vilket var/är hur roligt som helst. Studera nya stamtavlor, titta på nya linjer, vilket är väldigt spännnade. Men att lära sig stamtavlor är inte alltid så himla lätt. I alla fall inte när det kommer till Japaneser, då MÅNGA har Japanska namn. Hur utalar man dom? Hur skall man lära sig att stava till dom? Alla ser ut att heta likadant. Men efter ett tag så börjar man greppa lite. Med betoning på lite.
Efter att ha fått en bra kontakt i rasen genom "vår" uppfödare i Holland, Peter Van Baaren så har vi fått mycket hjälp och vägledning. (Alltid bra att ha en mentor) Peter introducerade oss för Mrs Molly Coaker (Homerbrent). Vi som har Cavalierer känner igen hennes namn genom våra Cavalierer. Men Molly har också fantastiskt fina Japaneser. Sist vi var i England så bestämde vi att vi skulle åka och hälsa på Molly. Mycket för att se och lära mer om rasen men också för att börja planera lite för framtiden. (Även om tanken från början var att vi "bara" skulle ha en)
I England började en ny resa. Denna gång med en hane till, "Bubu", (Homerbrent Asobu). En kille som jag föll pladask för. En fantastisk liten hund. Tanken blev att vi kanske skulle använda honom på våran "Marja". (Lättare nu när gränserna oss emellan inte är helt stängda) Frågade Molly om detta då hon tyckte att det var en väldigt trevlig idé. Då våran "Marja" är efter Ch. Homerbrent Tekitoo-Na. Vi började prata om möjligheter att få till en parning. Antingen komma över till England med "Marja" eller om man kanske skulle skicka över sperma till Sverige. Molly var med på noterna, men så plötsligt så säger hon: - Men Peter, gud vad jobbigt. Kan du inte ta med "Bubu" hem. Men oj tänkte vi, vad gör vi nu? Beslutet var inte så svårt. Snabbt fixa alla papper och med oss hem åkte vår 3dje Japanese.
Nu löper vår Lilla "Marja", och en ny era tar fart hos oss. Skall bli hur spännadne som helst. Kanske blir det inget eller så blir det det. Det är i alla fall roligt att focusera på något nytt nu när vi har haft en tråkig period. När jag fick se att "Marja" löpte, så reste sig först håren på armarna, sedan i nacken och till och med mina ögonbryn stod rätt ut. *ler* (Dom är ganska stora och buskiga) Så spännadne......
Nu skall vi bara få till detta också, "Bubu" har ju gjort detta innan så jag litar på att han vet hur man skall uppvakta en liten dam som "Marja". *ler*
Nä nu har jag inte tid att skriva mera. Detta inlägg blev längre än tänkt. Men fortsättning följer...
Nedan är en bild tagen i Holland på våra små Japaneser som valpar. Vem kan motstå detta?
.jpg)
"Marja" i mitten och "Koko" till höger
söndag 1 februari 2009
TACK!
Vill bara tacka alla som har skickat mail angående vårt veterinär besök häromdagen. Det känns jätteskönt och det värmer verkligen!
Allt har nu sjunkit in och allt går vidare som vanligt. Har en massa nya planer på gång. *ler* Mer om dessa planer kommer säkert att dyka upp här i bloggen eller på våran hemsida.
Nedan är bilder på två små tjejer vi har här hemma efter, "Frankie" Ch. Rosscrea Free Loader & "Jennifer", Ch. Vouges Jennifer. Bilderna är tagna av Lena Svalling-Ekdahl när de är ca 6 veckor gamla.
Vouges Queen Rhiannon
Vouges Queen Latifah
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)