"Bzz, Bzz, Bzz", högt och tydligt... var det inne i skallen, eller vart kom det ifrån? Japp, det var alarmet på mobilen som gick igång. Upp ur sängen på en tiondels sekund och springer fram till telefonen i tron av att det var den som gav ifrån sig det jättehemska ljudet...
Klockan var 7:00 och jag konstaterade att "-vad vore livet utan ett alarm på mobilen?", alldeles UNDERBART!.. Slet åt mig morgonrocken och gick med stapplande steg mot köket. Tryckte vanemässigt på kaffebryggarens startknapp och smög in på toa...
Tände en cigg och drack dagens första kaffe - härligt, idag var det ånyo en helt vanlig lördag. Johanna låg och sov, Jens han sov över hos Camilla. Efter första koppen, var det dags att släppa ut hundarna, mycket trötta tittade de på mig och undrade vad som katten hade släpat upp så här tidigt på en lördagmorgon..
Efter 3-e koppen började man vakna till liv, valparna sprang runt i köket och lekte "ta-fatt" med sladd runt vardagsrumsbordet. Ewa ringde, hon skulle ju komma och para och vi bestämde klockan 1, då skulle jag få några timmar till städning mm...
Tänk vad valpar är smarta, igår provade jag en ny teori, delade upp deras "natt-hage" i 2 delar, en med tidningspapper och en utan något alls. Hade fått nog att se alla "strimlor", blandat med kiss och bajs. De hade verkligen fattat galoppen och där inget papper låg, var det rent och fint, och där tidningspappret låg hade de gjort vad de skulle, utan att riva det i strimlor.. Yippe!
Skurade, fejade och tvättade en himla massa maskiner. Började med att tvätta redan igår och fortsatte idag. Har sakta men säkert tagit mig igenom Jens tvätthögar, han är ju bara 19 år ?!? och kan tydligen inte tvätta själv. Konstaterade att hans rum var en sanitär katastrof. Varför vill de ha "skit" i alla hörn - och var man likadan i den åldern? Aldrig och var man det så skall det ALDRIG erkännas...
Ewa kom och vi hade en mycket trevlig stund, parade tiken (whow - jag kunde fixa det utan att Peter var hemma), snackade ett bra tag och fikade med den goda semletårtan som Ewa hade med sig. Tack Ewa för en trevlig stund!
Efter Ewa åkt, skurade jag tjejernas rum, matade alla hundar och lät valparna leka "ta-fatt" igen, denna gång med storsladdar ut på altanen. Gu va gulliga valpar är! Det är 4 valpar vi skall spara, de ser faktiskt riktigt trevliga ut. 1 ruby tik, 1 ruby hane, 2 blenheim tikar ur två olika kombinationer, nu får vi bara hoppas att de fortsätter att se trevliga ut...
Johanna och jag lagade lite mat, det blev lax (kanongod) och wokade grönsaker. Smaskigt värre och vi lade oss vid 20-tiden framför tv-n, det var dags för Melodifestivalen... Jag hoppades på Agnes och Sarah Dawn Finer. Agnes gick vidare direkt till finalen och Sarah till andra chansen, så man får väl vara nöjd!!
Nu har jag rastat ALLA hundarna och nu sitter jag och Johanna framför tv'n igen och tittar på en dålig film på 3-an. Klockan börjar bli sen och det är väl dags att tänka på refrängen, i morgon är det en helt vanlig söndag och mobilens alarm kommer väl att ringa som vanligt...
Så var det verkligen en vanlig lördag?
Med massa vatten mellan oss, om man tar bilen så får man köra i över 20 timmar eller nästan 175 mil. Så långt bort är Peter just nu, han åkte till England tillsammans med Hanna i torsdags och nu är det lördag (jag vet, det har knappt gått någon tid alls) och jag SAKNAR honom redan. En helt vanlig lördag så hade vi gjort allt detta tillsammans, nu så har det bara varit jag. Johanna har nog känt att jag varit ensam för hon har faktiskt hjälpt mig.
Efter 10 års tid tillsammans (den 12 april) så skapar man sina helt vanliga lördagar, när man är ifrån varandra så kan det aldrig bli en "helt vanlig lördag", det är väl härligt att man efter 10 års tid känner så... *längtar*
Dessutom så är det helt tyst på telefonen, alla vet att Peter är bortrest så de ordinarie telefonsamtalen som brukar vara i 2 timmar/samtal har uteblivit. Alla vet att jag är INGEN telefonmänniska. Dock har Ralph och Fredrik förbarmat sig, de ringde och snackade en stund.
En annan sak att nämna är att vi har haft rekordmånga besök på hemsidan, över 11.000 personer har besökt www.vouges.se sedan första januari. Vi är helt ÖVERRUMPLADE över detta resultat. Tänkt att två "fjollor" från Götet som gillar hundar, kan få så många besökare?!? men man skall väl ändå erkänna att "Blondinbella" hon har 500.000 besökare per dag, så vi har lång väg att vandra...
Nä, nu skall jag gå och drömma sött... den är väl det enda man kan göra i en stor kall säng - helt ensam...
bild
Annons
lördag 28 februari 2009
torsdag 26 februari 2009
ADVENTURE OF ENGLAND...
Klockan närmar sig halv 10 på kvällen, hundarna är ute för kvällsrasten och valparna har precis fått gå in i sin hage för natten. Fy, vad Peter gör många sysslor som man, i och för sig vet om, men man ändå tar för givet...
Egentligen skulle jag också sitta på flyget mot årets stora äventyr till England, men när våran kennelhjälp inte kunde och det dessvärre är lite för många dagar och nätter för Johanna att passa alla hundar, så fick jag vara hemma.
Peter och Hanna sitter nu på flyget efter en hektisk dag. Jag jobbade på förmiddagen, växlade pengar och Peter, han har tvättat, städat och packat för resan. Dessutom så har vi haft en parning i dag och innan jag släppte av dem vid flyget var det en snabbis till frisören för att "frissa" till sig så att han var fin i England.
När jag kom hem har jag i stort sett bara städat, lekt och gjort ordning för hundarna. Nu så skall jag softa en stund och om en timma är det dags att natta de stora hundarna...
Sedan skall jag ringa till England och höra att de kommit fram och att allt är bra. Skall bli spännande att få lite rapporter och se lite bilder när de kommer hem.
Egentligen skulle jag också sitta på flyget mot årets stora äventyr till England, men när våran kennelhjälp inte kunde och det dessvärre är lite för många dagar och nätter för Johanna att passa alla hundar, så fick jag vara hemma.
Peter och Hanna sitter nu på flyget efter en hektisk dag. Jag jobbade på förmiddagen, växlade pengar och Peter, han har tvättat, städat och packat för resan. Dessutom så har vi haft en parning i dag och innan jag släppte av dem vid flyget var det en snabbis till frisören för att "frissa" till sig så att han var fin i England.
När jag kom hem har jag i stort sett bara städat, lekt och gjort ordning för hundarna. Nu så skall jag softa en stund och om en timma är det dags att natta de stora hundarna...
Sedan skall jag ringa till England och höra att de kommit fram och att allt är bra. Skall bli spännande att få lite rapporter och se lite bilder när de kommer hem.
onsdag 25 februari 2009
LEVER GREKER ETT BÄTTRE LIV ÄN OSS?
I måndags skulle det bli några dagars hundledigt för Per, han skulle nämligen å jobbets vägnar till Grekland. Ack, om man ändå kunde fått åka med. Nädå, han hade redan resesällskap, Emma från jobbet skulle med.
Inte för man direkt var avundsjuk på själva resandet, för de skulle ta flyg från GBG till Frankfurt och sedan vidare till Athen och därifrån till Thessaloniki. Sedan samma väg tillbaka och det på 2 dygn...?!?!
Nu är han hemma igen och berättar med stor frustration om hur det var på resan. Till Frankfurt var det inga problem, tyskar de är lite som oss, ordningsamma och vill gärna ha lite "koll" på tillvaron. Har man sagt klockan X, så är det klockan X som gäller...
Också från Frankfurt gick bra, landade på tid i Athen - sen började det...
Taxin till hotellet var rena rama barnstugan. Taxiföraren visste inte var hotellet låg, inte heller om man sade att det låg brevid Amerikanska ambassaden, resan den tog 1 timma (när de i efterhand fick veta att det var ca 20 min från flygplatsen). Hotellet var OK, men taxin som var beställt på morgonen dök aldrig upp och i panik fick de fixa ny taxi för att komma till flygplatsen.
När de väl checkade in så skulle det gå 8 på morgonen, men naturligtvis så var det försenat 2 timmar som gjorde att de fick i panik ringa Thessaloniki kontoret och förklara situationen. I Thessaloniki förstod man inte varför vi var stressade, det var LUGNT och de skulle planera om mötena som var inplanerade.
Flyget från Thessaloniki var 2 timmar sent, ingen information, utan bara ett ryck på axlarna när man frågade varför? Taxiresan från Athens flygplats tog ånyo en timma (fastän att de förklarade att det var fel väg han körde) så fortsatte han att rycka på axlarna och köra den låååånga vägen.
Taxin i morse dök inte heller upp på önskad tid och de fick i panik skaffa en annan. Så när de äntligen skulle flyga från Athen var det planet en timma försenad - ingen visste varför.
I Munchen däremot (Tyskland såklart) var allt ordnat och klart. Flyget det gick på utsatt tid till Göteborg och lyckliga satte de sina fötter på svensk mark igen.
Varför är nordeuropeér så punktliga och sydeuropeér så "laid back"?? Kanske är Grekerna lyckligare än oss - de lever för dagen - och hetsar inte upp sig för småsaker som att flyget inte går när det skall...
Vädret däremot var man lite avundsjuk på. INGET REGN och 15 grader varmt!!
Inte för man direkt var avundsjuk på själva resandet, för de skulle ta flyg från GBG till Frankfurt och sedan vidare till Athen och därifrån till Thessaloniki. Sedan samma väg tillbaka och det på 2 dygn...?!?!
Nu är han hemma igen och berättar med stor frustration om hur det var på resan. Till Frankfurt var det inga problem, tyskar de är lite som oss, ordningsamma och vill gärna ha lite "koll" på tillvaron. Har man sagt klockan X, så är det klockan X som gäller...
Också från Frankfurt gick bra, landade på tid i Athen - sen började det...
Taxin till hotellet var rena rama barnstugan. Taxiföraren visste inte var hotellet låg, inte heller om man sade att det låg brevid Amerikanska ambassaden, resan den tog 1 timma (när de i efterhand fick veta att det var ca 20 min från flygplatsen). Hotellet var OK, men taxin som var beställt på morgonen dök aldrig upp och i panik fick de fixa ny taxi för att komma till flygplatsen.
När de väl checkade in så skulle det gå 8 på morgonen, men naturligtvis så var det försenat 2 timmar som gjorde att de fick i panik ringa Thessaloniki kontoret och förklara situationen. I Thessaloniki förstod man inte varför vi var stressade, det var LUGNT och de skulle planera om mötena som var inplanerade.
Flyget från Thessaloniki var 2 timmar sent, ingen information, utan bara ett ryck på axlarna när man frågade varför? Taxiresan från Athens flygplats tog ånyo en timma (fastän att de förklarade att det var fel väg han körde) så fortsatte han att rycka på axlarna och köra den låååånga vägen.
Taxin i morse dök inte heller upp på önskad tid och de fick i panik skaffa en annan. Så när de äntligen skulle flyga från Athen var det planet en timma försenad - ingen visste varför.
I Munchen däremot (Tyskland såklart) var allt ordnat och klart. Flyget det gick på utsatt tid till Göteborg och lyckliga satte de sina fötter på svensk mark igen.
Varför är nordeuropeér så punktliga och sydeuropeér så "laid back"?? Kanske är Grekerna lyckligare än oss - de lever för dagen - och hetsar inte upp sig för småsaker som att flyget inte går när det skall...
Vädret däremot var man lite avundsjuk på. INGET REGN och 15 grader varmt!!
tisdag 24 februari 2009
EN SÅN TABBE!
En sådan miss vi har gjort. Men någon gång skall ju vara den första, heter det.
På Cavalierspecialen i Sollentuna, så var vår hane Clopsville Baileys anmäld i Junior Klass. Han slutade dagen som Bästa Hane 2a med Cert. Vlket givetvis var jätteroligt tills vi IGÅR fick reda på att han var i fel klass!! Han skulle varit i Unghundsklass och inte i Juniorklass då han var över 15 månader.
Beslutet som SKK idag har tagit är att "Baileys" resultat stryks och att han blir av med både poäng och sitt Cert.
I fortsättningen så kommer i alla fall vi räkna och kolla flera gånger innan vi anmäler en hund så att det inte blir fel igen. Man blir lite bortskämd med SKK's anmälnings system med att det inte går att anmäla te.x i Junior klass om hunden är över 15 månader. Vi hade räknat fel, ser vi nu så här i efterhand. Trodde på något sätt att han skulle bli 15 månader den 19 Februari och utställningen var den 14 Februari. Men oj så fel vi hade! *ler*
Ja, ja... har vi gjort fel så har vi. Det är inget att hänga läpp för utan bara att ta nya tag och ge sig ut på banan igen. "Bailey" är både ung och vacker så han har säkert framtiden framför sig ändå.
Vi kan inget annat än att skicka ett STORT grattis till hanen som blev 3a Bästa Hane då han kommer att få Certet i stället.
Så till alla där ute, se till och tänk på att anmäla era hundar i rätt klass, så att ni inte gör samma tabbe som oss...
På Cavalierspecialen i Sollentuna, så var vår hane Clopsville Baileys anmäld i Junior Klass. Han slutade dagen som Bästa Hane 2a med Cert. Vlket givetvis var jätteroligt tills vi IGÅR fick reda på att han var i fel klass!! Han skulle varit i Unghundsklass och inte i Juniorklass då han var över 15 månader.
Beslutet som SKK idag har tagit är att "Baileys" resultat stryks och att han blir av med både poäng och sitt Cert.
I fortsättningen så kommer i alla fall vi räkna och kolla flera gånger innan vi anmäler en hund så att det inte blir fel igen. Man blir lite bortskämd med SKK's anmälnings system med att det inte går att anmäla te.x i Junior klass om hunden är över 15 månader. Vi hade räknat fel, ser vi nu så här i efterhand. Trodde på något sätt att han skulle bli 15 månader den 19 Februari och utställningen var den 14 Februari. Men oj så fel vi hade! *ler*
Ja, ja... har vi gjort fel så har vi. Det är inget att hänga läpp för utan bara att ta nya tag och ge sig ut på banan igen. "Bailey" är både ung och vacker så han har säkert framtiden framför sig ändå.
Vi kan inget annat än att skicka ett STORT grattis till hanen som blev 3a Bästa Hane då han kommer att få Certet i stället.
Så till alla där ute, se till och tänk på att anmäla era hundar i rätt klass, så att ni inte gör samma tabbe som oss...
söndag 22 februari 2009
... GLÖMDE DOMARENS FINA ORD OM HANK
... men, hur kunde jag glömma att skriva om vad domaren, Hans van der Berg, sade till oss efter utställningen...
Han kom fram efter att dagen var slut och frågade om Hank verkligen var 7 år gammal. Han hade trott när han kom in i Championklass att Hank precis hade blivit Champion och var 2 år gammal. Han menade att Hank skulle kunna vinna stort i hela Europa, då han också tyckte att Hank var så glamorös, dessutom har han alla tänder i behåll stora och fina.
Vi är naturligtvis mycket glada över dessa ord, samt stolta över att vi fött upp honom själva. Dessutom så berättade han att han hade hört att vi visar många hundar, blandat med eget material och importerat, och att alla våra hundar var i mycket gott skick...
Tänk att en domare från Holland vet något om oss... pust!, man blir både stolt, glad och MYCKET överraskad...
Han kom fram efter att dagen var slut och frågade om Hank verkligen var 7 år gammal. Han hade trott när han kom in i Championklass att Hank precis hade blivit Champion och var 2 år gammal. Han menade att Hank skulle kunna vinna stort i hela Europa, då han också tyckte att Hank var så glamorös, dessutom har han alla tänder i behåll stora och fina.
Vi är naturligtvis mycket glada över dessa ord, samt stolta över att vi fött upp honom själva. Dessutom så berättade han att han hade hört att vi visar många hundar, blandat med eget material och importerat, och att alla våra hundar var i mycket gott skick...
Tänk att en domare från Holland vet något om oss... pust!, man blir både stolt, glad och MYCKET överraskad...
NORRMÄN FÖR EN DAG...
"-Jag tror det tar 3½ timma", förra året gjorde det väl det i alla fall. Det var Per som planlade rutten för morgondagen lite lagom högt. "-Men, försökte jag, tog det verkligen inte längre tid? Vi körde väl i 5 timmar till Aud för några år sedan", försökte jag flika in...
Nädå, 3½ timma skulle räcka väl... Per han hade varit i Köpenhamn under fredagen, kom hem ganska sent och hade väl ingen jättelust att bada hundar för morgondagen. Hade nog ingen riktig jättelust över huvudtaget att åka långväga för hundutställning på lördagen. Man blir kanske "mätt" på att köra bil när man varit i Danmark och dessutom varit i Stockholm tidigare i veckan.
När han väl satte igång att tvätta hundarna så började han knorra om att det var så många hundar vi anmält. "-Behövs verkligen att "gamleman" åker med och "nakna Lisa", räcker det inte med Dylan, Jackson och Riah??", fortsatte Per. Lite övertalningsförmåga om att "gamleman" var ju faktiskt riktigt fin och "Nakna Lisa", jag det var ju hans egen lilla dröm - inte skall bikinibruden få stanna hemma, eller? Hon har ju lika mycket päls som en del andra hundar som är ute i ringarna...
Vid 11-tiden var allt klart, hundarna rastade och nattade - det var dags att sova. Vaknade otroligt pigga vid 4-tiden och efter en lugn och trevlig morgon, satte vi oss i bilen 5:30.
Det gick bra att köra, ljudboken "Kinesen" hade nu blivit riktigt spännande och vi njöt av en tidig morgon. In i Norge och nu började snön att göra sig synlig, riktigt ordentligt faktiskt. Stannade vid norska gränsen för att ta ut lite norsk hårdvaluta så att parkering, katalog och kaffe kunde betalas när vi väl skulle komma fram.
Ops!, vad snön tilltog, efter lite möda och stort besvär var vi i Drammen, såg för tillfället ut som om Per's ursprungliga plan om att köra på 3½ timma skulle bli "något" raserad. "-Vi kommer att bli en halvtimma sen", sade Per som fortsatte att försvara sin färdplan. Vägarna i Norge är inte så där direkt raka *ler stort* många berg och många dalar skall passeras. Vi åkte, åkte och så åkte vi lite till, inte gick det snabbt heller, nu var snön ordentligt fördelad på vägen och stundtals så var det nästan lite svårt att se vart vi skulle...
Utställningen skulle börja 9:00, men eftersom det var 30 hundar före oss så hade vi planlagt att vara framme 9:00. Det gick inte RIKTIGT så, klockan 10:15 anlände vi till utställningen... ÄNTLIGEN. ...
Glädjen blev dock kortvarig. En man stod för att "hjälpa oss med parkeringen" och var nog det suraste Norge har att erbjuda. Cirka 1 km från utställningsplatsen ville han att vi skulle parkera, nu var nog snödjupet 15 cm nysnö och det var en riktigt uppförsbacke från parkeringen till arenan. "-Men snälla, sa Per, vi vill bara upp till arenan och lasta av bilen, det går inte att dra upp allt detta. Dessutom så är vi sååå sena att vi kommer aldrig att hinna."
Parkeringsvakten, som för övrigt måste varit en av Norges suraste män, var obeveklig och vi fick snällt parkera bilen på angiven plats. 6 gånger på vägen upp stannade vi och funderade på att åka hem istället. Dagen var ju redan förstörd och vi skulle nog endast hinna att visa tikarna, om vi nu skulle orka dra upp båda burarna till arenan...
Ilskan och bedrövelsen byttes snabbt ut när vi väl kom in. Just när vi "parkerade" vagnarna vid ringen började juniorhanarna - det var 2 stycken och vi hade hunnit... *ler stort*
Nästa klass var Jackson's, Per sprang in med honom och han vann sin klass med CK. Efter var det Dylan's tur, han kom 4:a i sin klass. Under tiden som Dylan var inne, förberedde Per "Hank" och när jag kom för att hämta honom sa Per. "-Gösta Petter, han ser faktiskt riktigt fin ut!, Lycka till!".. Hank var faktiskt strålande, han vann sin klass och blev också Bästa Hane, med Cacib, Cert och norsk Championat... den gamle hade gjort en bravur...
Lisa och Riah gick in i Championklass, i Norge kan man nämligen få certet från den klassen också, man måste dock vara Champion i Sverige för att få anmäla där. Tyvärr upptäckte domaren att Lisa föredrog Canary Islands och moderiktigt klätt sig i sådan kläder för dagen. Riah hon kämpade tappert och blev 2:a om certet...
Klockan 2 så lämnade vi platsen, visst, nu skulle vi hinna hem till Melodifestivalen... 6 timmar, det skulle vi väl ändå klara av...
Det är fantastiskt vackert i Norge och runt Bö som vi var i, får en att tro att man är i fjällen och dess natur. Säkert 1 meter snödjup (om inte mera) och höga berg och djupa dalar... Det är bara det att nu så hade det snöat hela dagen och man saltar och plogar inte sådär jättemycket...
Nu gick resan hem i 20-30 kilometer per timma och det var jättetröttsamt.. Visserligen var ljudboken jättebra och spännande men den eviga "vita vägen" kändes som en oändelighet"... Sakta, men säkert kom vi till Drammen, då hade vi åkt i 2½ timma, ytterligare 1½ timma körde vi över på svensk mark och efter ytterligare 2 timmar körde vi in på våran tomt. Då var klockan 20:15 och vi hade kört i över 6 timmar...
Melodifestivalen var bra, vi hann inte se alla bidrag i sin helhet, men det var toppen att EMD gick vidare och att Molly, med sin vackra stämma också gick vidare. BWO var värda att komma vidare de också, men bara 2 kan komma med... Hoppas att de kommer med i andra chansen..
En lång dag, en lång bilkörning och fick faktiskt prova på att få vara norrman för en dag. Det var akkurat dejligt och vi njuter av minnena för dagen. Tänk att dessutom lille "Hank" gjorde så bra ifrån sig, det var ju faktiskt snart 4 år sedan han var ute sist...
Nädå, 3½ timma skulle räcka väl... Per han hade varit i Köpenhamn under fredagen, kom hem ganska sent och hade väl ingen jättelust att bada hundar för morgondagen. Hade nog ingen riktig jättelust över huvudtaget att åka långväga för hundutställning på lördagen. Man blir kanske "mätt" på att köra bil när man varit i Danmark och dessutom varit i Stockholm tidigare i veckan.
När han väl satte igång att tvätta hundarna så började han knorra om att det var så många hundar vi anmält. "-Behövs verkligen att "gamleman" åker med och "nakna Lisa", räcker det inte med Dylan, Jackson och Riah??", fortsatte Per. Lite övertalningsförmåga om att "gamleman" var ju faktiskt riktigt fin och "Nakna Lisa", jag det var ju hans egen lilla dröm - inte skall bikinibruden få stanna hemma, eller? Hon har ju lika mycket päls som en del andra hundar som är ute i ringarna...
Vid 11-tiden var allt klart, hundarna rastade och nattade - det var dags att sova. Vaknade otroligt pigga vid 4-tiden och efter en lugn och trevlig morgon, satte vi oss i bilen 5:30.
Det gick bra att köra, ljudboken "Kinesen" hade nu blivit riktigt spännande och vi njöt av en tidig morgon. In i Norge och nu började snön att göra sig synlig, riktigt ordentligt faktiskt. Stannade vid norska gränsen för att ta ut lite norsk hårdvaluta så att parkering, katalog och kaffe kunde betalas när vi väl skulle komma fram.
Ops!, vad snön tilltog, efter lite möda och stort besvär var vi i Drammen, såg för tillfället ut som om Per's ursprungliga plan om att köra på 3½ timma skulle bli "något" raserad. "-Vi kommer att bli en halvtimma sen", sade Per som fortsatte att försvara sin färdplan. Vägarna i Norge är inte så där direkt raka *ler stort* många berg och många dalar skall passeras. Vi åkte, åkte och så åkte vi lite till, inte gick det snabbt heller, nu var snön ordentligt fördelad på vägen och stundtals så var det nästan lite svårt att se vart vi skulle...
Utställningen skulle börja 9:00, men eftersom det var 30 hundar före oss så hade vi planlagt att vara framme 9:00. Det gick inte RIKTIGT så, klockan 10:15 anlände vi till utställningen... ÄNTLIGEN. ...
Glädjen blev dock kortvarig. En man stod för att "hjälpa oss med parkeringen" och var nog det suraste Norge har att erbjuda. Cirka 1 km från utställningsplatsen ville han att vi skulle parkera, nu var nog snödjupet 15 cm nysnö och det var en riktigt uppförsbacke från parkeringen till arenan. "-Men snälla, sa Per, vi vill bara upp till arenan och lasta av bilen, det går inte att dra upp allt detta. Dessutom så är vi sååå sena att vi kommer aldrig att hinna."
Parkeringsvakten, som för övrigt måste varit en av Norges suraste män, var obeveklig och vi fick snällt parkera bilen på angiven plats. 6 gånger på vägen upp stannade vi och funderade på att åka hem istället. Dagen var ju redan förstörd och vi skulle nog endast hinna att visa tikarna, om vi nu skulle orka dra upp båda burarna till arenan...
Ilskan och bedrövelsen byttes snabbt ut när vi väl kom in. Just när vi "parkerade" vagnarna vid ringen började juniorhanarna - det var 2 stycken och vi hade hunnit... *ler stort*
Nästa klass var Jackson's, Per sprang in med honom och han vann sin klass med CK. Efter var det Dylan's tur, han kom 4:a i sin klass. Under tiden som Dylan var inne, förberedde Per "Hank" och när jag kom för att hämta honom sa Per. "-Gösta Petter, han ser faktiskt riktigt fin ut!, Lycka till!".. Hank var faktiskt strålande, han vann sin klass och blev också Bästa Hane, med Cacib, Cert och norsk Championat... den gamle hade gjort en bravur...
Lisa och Riah gick in i Championklass, i Norge kan man nämligen få certet från den klassen också, man måste dock vara Champion i Sverige för att få anmäla där. Tyvärr upptäckte domaren att Lisa föredrog Canary Islands och moderiktigt klätt sig i sådan kläder för dagen. Riah hon kämpade tappert och blev 2:a om certet...
Klockan 2 så lämnade vi platsen, visst, nu skulle vi hinna hem till Melodifestivalen... 6 timmar, det skulle vi väl ändå klara av...
Det är fantastiskt vackert i Norge och runt Bö som vi var i, får en att tro att man är i fjällen och dess natur. Säkert 1 meter snödjup (om inte mera) och höga berg och djupa dalar... Det är bara det att nu så hade det snöat hela dagen och man saltar och plogar inte sådär jättemycket...
Nu gick resan hem i 20-30 kilometer per timma och det var jättetröttsamt.. Visserligen var ljudboken jättebra och spännande men den eviga "vita vägen" kändes som en oändelighet"... Sakta, men säkert kom vi till Drammen, då hade vi åkt i 2½ timma, ytterligare 1½ timma körde vi över på svensk mark och efter ytterligare 2 timmar körde vi in på våran tomt. Då var klockan 20:15 och vi hade kört i över 6 timmar...
Melodifestivalen var bra, vi hann inte se alla bidrag i sin helhet, men det var toppen att EMD gick vidare och att Molly, med sin vackra stämma också gick vidare. BWO var värda att komma vidare de också, men bara 2 kan komma med... Hoppas att de kommer med i andra chansen..
En lång dag, en lång bilkörning och fick faktiskt prova på att få vara norrman för en dag. Det var akkurat dejligt och vi njuter av minnena för dagen. Tänk att dessutom lille "Hank" gjorde så bra ifrån sig, det var ju faktiskt snart 4 år sedan han var ute sist...
onsdag 18 februari 2009
ATT LÄRA SIG BLOGGA I NORGE!
Att lära sig att blogga kan vara svårt. Så här kan det gå till i Norge när man lär sig grunderna. *Ler*
När vi ändå pratar om Norge så kommer vi att göra ett besök där till helgen. Det är en Internationell utställning i Bö. Vi har anmält 5 hundar och ser fram emot att få se lite Norska hundar. Alltid kul att komma iväg en sväng och se lite annat. Skall också bli spännade att se om vi hinner hem till Melodifestivalen denna lördagen också.
Helgen där på är det dags för vår resa till England. Deras stora Cavalierspecial, med några hundra anmälda Cavalierer är alltid lika trevlig att besöka. Man får lite inspiration och lite nya tankar och ideér som man tar med sig hem. Men tyvärr så blir det ingen Melodifestival för oss denna helgen.
BEHÖVS DET BARA EN?
Som hanhunds ägare så blir man lite förvånad ibland över hur många tänker. Tror att de som har hanhundar i avel har tänkt samma som jag, någon gång i alla fall. Det som förvånar mig mest av allt är att det även finns hanhunds ägare som själva tänker på detta sätt.
-------------------
Exempel 1:
Om man är på en utställning eller på någon annan plats och frågar en hundägare.
Fråga: - Åh, vilken fin hund du har, vem är den efter?
Svar: - Tackar, hon är efter Multi Champion "Pluto".
Min tanke: Jaha, undar hur det gick till när denna hund föddes. Den har bara en pappa men ingen mamma!?
-------------------
Exempel 2:
Om en hund blir sjuk (hjärtfel, syringo eller nått annat) så säger man.
- Ja, men det är ju inte så konstigt. Den är ju efter Multi Champion "Pluto". I den stamtavlan ligger ju det och det och...
Min tanke: Har inte denna hunden heller någon mamma?
------------------
Exempel 3:
Men om man vänder på det lite. Och någon har en vinstrik hund som kanske är Årets Hund eller något annat storartat, och man frågar:
Fråga: - Åh, vad roligt att han vann och blev årets hane, Grattis!
Svar: - Tackar, det är jätte roligt, han är efter "min" Multi Champion "Lady"!
Min tanke: Men, vad hände med pappan här?
-----------------
Exempel 4:
I annonser kan man ibland se.
Multi Ch. "Lady" efter den vinstrika Multi Ch. "Pluto", väntar valpar!
Min Tanke: Nu har vi glömt mamman IGEN!
-----------------
Exempel 5:
I andra annonser kan man se
Vi väntar valpar efter Multi Ch. "Pluto" som är gammal och hjärtfrisk.
Min tanke: Skulle vara spännnde och se när HAN valpar! Hur ser denna stamtavlan ut när det bara finns en förälder? Om det nu mot all förmodan finns en mamma med. Hur ser då hennes hjärtstatus ut?
----------------
Exempel 6:
En tikägare åker och parar sin tik med en hane. Tiken går tom. Tikägaren ringer till hanhunds ägaren och frågar.
Fråga: - När hade din hane valpar sist? Min tik är tom. Kanske skulle du kolla upp din hane.
Min tanke: Hum, varför kan det aldig vara fel på tiken om hon går tom?! Eller att man kanske parade på fel dag?
----------------
Man kan fortsätta med flera exempel om och om igen. Oftast får man höra att om något är negativt på valparna så är det alltid hanhundens fel. Men om valparna är friska och vinstrika så får mamman till valparna äran, och pappan glöms bort.
Är det inte så att både mamman och pappan gör lika jobb? Hos oss människor så pratas det en hel del och jämlikhet osv. Men var har vi den i vår hunduppfödning?
När jag var liten så fick jag berättat för mig att det behövdes två. En mamma och en pappa för att jag skulle bli till. Hur enkelt som helst. Måste väl vara samma på hundar, hästar & kor?
Bara en tanke från mig som är en stolt hanhunds ägare!
-------------------
Exempel 1:
Om man är på en utställning eller på någon annan plats och frågar en hundägare.
Fråga: - Åh, vilken fin hund du har, vem är den efter?
Svar: - Tackar, hon är efter Multi Champion "Pluto".
Min tanke: Jaha, undar hur det gick till när denna hund föddes. Den har bara en pappa men ingen mamma!?
-------------------
Exempel 2:
Om en hund blir sjuk (hjärtfel, syringo eller nått annat) så säger man.
- Ja, men det är ju inte så konstigt. Den är ju efter Multi Champion "Pluto". I den stamtavlan ligger ju det och det och...
Min tanke: Har inte denna hunden heller någon mamma?
------------------
Exempel 3:
Men om man vänder på det lite. Och någon har en vinstrik hund som kanske är Årets Hund eller något annat storartat, och man frågar:
Fråga: - Åh, vad roligt att han vann och blev årets hane, Grattis!
Svar: - Tackar, det är jätte roligt, han är efter "min" Multi Champion "Lady"!
Min tanke: Men, vad hände med pappan här?
-----------------
Exempel 4:
I annonser kan man ibland se.
Multi Ch. "Lady" efter den vinstrika Multi Ch. "Pluto", väntar valpar!
Min Tanke: Nu har vi glömt mamman IGEN!
-----------------
Exempel 5:
I andra annonser kan man se
Vi väntar valpar efter Multi Ch. "Pluto" som är gammal och hjärtfrisk.
Min tanke: Skulle vara spännnde och se när HAN valpar! Hur ser denna stamtavlan ut när det bara finns en förälder? Om det nu mot all förmodan finns en mamma med. Hur ser då hennes hjärtstatus ut?
----------------
Exempel 6:
En tikägare åker och parar sin tik med en hane. Tiken går tom. Tikägaren ringer till hanhunds ägaren och frågar.
Fråga: - När hade din hane valpar sist? Min tik är tom. Kanske skulle du kolla upp din hane.
Min tanke: Hum, varför kan det aldig vara fel på tiken om hon går tom?! Eller att man kanske parade på fel dag?
----------------
Man kan fortsätta med flera exempel om och om igen. Oftast får man höra att om något är negativt på valparna så är det alltid hanhundens fel. Men om valparna är friska och vinstrika så får mamman till valparna äran, och pappan glöms bort.
Är det inte så att både mamman och pappan gör lika jobb? Hos oss människor så pratas det en hel del och jämlikhet osv. Men var har vi den i vår hunduppfödning?
När jag var liten så fick jag berättat för mig att det behövdes två. En mamma och en pappa för att jag skulle bli till. Hur enkelt som helst. Måste väl vara samma på hundar, hästar & kor?
Bara en tanke från mig som är en stolt hanhunds ägare!
måndag 16 februari 2009
DANSA SOM OM INGEN SÅG DIG!
Jag kommer att bli lycklig när...
Man övertygar sig själv om att livet kommer att bli bättre efter det att man gift sig/fått en sambo, fått barn, sedan fått ett till. Sedan är man frustrerad över att barnen inte är gamla nog att vara mer tillfreds och man vore mer tillfreds om dom vore det. Efter det så är man frustrerad över att man har tonåringar man måste klara av att hantera. Man kommer verkligen bli glad när dom är ur det stadiet. Man intalar sig själv att livet kommer att bli fullkomligt när ens partner skärper till sig, när man skaffar en bätte bil, när man kommer iväg på den där resan när man är pensionerad. Sanningen är att det inte finns ett bättre tillfälle att uppskatta livet än just nu. Om inte nu, så när?
Ditt liv kommer alltid vara fullt av förändringar . Det är bäst att erkänna för sig själv och bestämma sig för att vara lycklig ändå. Lycka är vägen. Så, värdesätt varje ögonblick du har och värdesätt det ändå mer för att du får dela det med någon speciell, speciell nog att spendera din tid med ... och kom ihåg att tid inte väntar på någon .
Så, sluta vänta ...
Tills din bil är färdigbetald.
Tills du skaffar ny bil eller nytt hem.
Tills barnen flyttar hemifrån.
Tills du börjar plugga igen.
Tills du slutar plugga.
Tills du går ner 10 kg.
Tills du går upp 10 kg.
Tills du blir gift.
Tills du skiljs.
Tills du får barn.
Tills du går i pension.
Till sommaren.
Till våren.
Till vintern.
Till hösten.
Tills du dör
Det finns ingen bättre tid än just nu att vara lycklig. Lycka är en resa inte en destination. Så arbeta som om du inte behövde pengar, älska som om du aldrig blivit sårad och dansa som om ingen såg dig. 
En som alltid dansar,
Clopsville Baileys
söndag 15 februari 2009
"OH MAMA" - VI H(V)ANN
Fredagskvällen gick i högt tempo, Per han kom hem vid 3-tiden, sov en timma (för att orka med morgondagen) och sedan övningskörde han med Jens. Vi åt lite grönsaker och sedan var det dags att börja förbereda hundarna för morgondagen. 6 hundar blev ordentligt borstade, tvättade och fönade. Kvällens arbete var klart vid 10 och snabbdusch och sedan i sängs. Somnade vid 11.
Klockan 2 på natten gick larmet igång, herregud va é jag? Man fattar verkligen ingenting. Först klockan 2:30 gick vi ur sängen, ut med alla hundar så att de fick rasta sig ordentligt. Sedan in i duschen och få sitt morgonkaffe (eller kanske "nattakaffe" är bättre i sammanhanget).
Närmare 4 så startade vi bilen och färden mot Stockholm började. Resan gick bra och vi var framme vid 07:30 så vi behöve inte stressa. På vägen så lyssnade vi på en ljudbok. Henning Mankels "Kinesen". Eftersom Per körde som vanligt så missade han inget av ljudboken men jag somnade och vaknade från och till. Boken var riktigt bra (det lilla jag hörde).
Själva utställningen tyckte jag var väldigt bra gjord. Cavaliersällskapet hade även en inofficiell utställning samtidigt för valpar och veteraner för alla raser. Så mycket människor och hundar var på plats.
Vi är VÄLDIGT nöjda med våra resultat. Jättekul var det också att Vouges Lennon vann och blev Bästa Valp igen. Det var många valpar anmälda; 30 stycken. Han var även Bästa Valp på Specialen i Sundsvall i höstas. Grattis till ägarna Carina Snögren & Susanne Persson i Tierp. Ni jobbar på bra med Lille "Loffe", lycka nu till i fortsättningen med honom.
Vår Lille och vilde "Bailey" vann Junior klassen och slutade som 2:a Bästa hane med Cert. Hur kul som helst. Roligt är att vinna med en annan uppfödd hund för då blir så många glada. Både ägare och uppfödare. Flera som kan dela på en vinst!
Annars så vann "Jojo", Vouges Jocelyn sin klass och "Lotta", Vouges Charlotte vann öppen klassen och slutade så nära att få sitt sista cert. Men, men... nära skjuter ingen hare. Det är bara att kämpa på. Det var många hundar i samtliga klasser igår, så man får inte ta något för givet.
Efter utställningen så var det dags för andra priser. Det blev nästan som en Oscars eller Grammis gala. Årets vinstrikaste hundar skulle få pris. Vi fick äran att hämta två av dem. Årets Black&Tan med "Jackson", Vouges Invincible och för Årets Tik på "Riah", Ch. Clopsville Cimmaron. Priserna bestod av vandringspriser och en fantastik fin och stor rosett.
Jag fick också en VÄLDANS fin present av Lena & Thomas. Eftersom de har samma kärlek för Vouges Charlatan som vi har, hade Lena gjort en jättemålning (säkert 2 meter bred och 1 meter hög) på "Teddy" från ett foto Lena tog förra året. Gösta Petter så glada vi blev (Per han visste redan om den hemliga presenten, eftersom han och Johanna hade hälsat på Lena och Thomas under veckan). Jag kan lova att den tavlan kommer få en riktigt speciell plats, både i vårat hem och i våra hjärtan (sicken alla Hjärtans Dag present)
Tavlan på Teddy, Vouges Charlatan
Målad av Lena Svalling-Ekdahl
Vi fixade till lite att käka medans hundarna rastade av sig och 20:00 så var det bara att hoppa upp i soffan och njuta av dagens bravader och Melodifestivalen.
Våra 2 favoriter gick i alla fall vidare, Måns direkt till finalen och Lili & Sussie till andra chansen. Kan Lili och Sussie's låt bli en hit som deras hit "Oh Mama" - vi får hoppas det..
Över 100 mils körning har vi bakom oss, del 2 av Melodifestivalen är avslutad och Cavalierfolkets egna "melodifestival" för helgen är avslutad... En härlig "Alla Hjärtans Dag" har skridit mot sitt slut...
På "Alla Hjärtans Dag" brukar man ju tillägna några minuter en tanke eller några ord för de som betyder mest för en... det skall vi också göra... En bunt kärringar, närmare bestämt!!
Fröken Munter, Fröken Henningsson-Viberg, Fru Karlsson, Fru Sundqvist, Fröken Andersson (x2), Fru Svalling-Ekdahl, Fru Lönnqvist, Fru Karlsson och även "Fröknarna" Lindberg och Forsberg. Äsch till alla Fröknar & Fruar - vi önskar er alla en riktigt god "Alla Hjärtans Dag" i efterhand...
Clopsville Baileys, - "Bailey"
fredag 13 februari 2009
FREDAGSFRÄCKIS
Hundutställning imorgon, skall köra en massa, massa mil... *pust*... I pausen mellan tvättar och föning - levererar vi här 2 fredagsfräckisar (i brist på tid och inspiration att skriva)...
Ni som kommer imorgon - lycka till - så ses vi!!
VARFÖR LYSSNAR INTE MÄN
Fru Johanssons diskmaskin gick sönder och hon tog kontakt med en servicefirma, som lovade skicka en tekniker nästa förmiddag.
Fru Johansson hade avtalat ett möte samma förmiddag och instruerade därför teknikern:'Nyckeln ligger under dörrmattan. Laga diskmaskinen och lägg fakturan på bordet. Ni behöver inte vara rädd för hunden, han kommer inte att röra er. Men tala absolut inte med papegojan!'
När teknikern anlände dagen efter, fann han nyckeln under dörrmattan, öppnade dörren och stod öga mot öga med den största och mest skräckinjagande hund han någonsin hade sett (Lukas). Hunden var dock genomsnäll och tittade lugnt på, medan teknikern lagade diskmaskinen. Papegojan däremot kastade nötter på honom, skrek, skällde och överöste honom med obsceniteter.
Tillslut kunde teknikern inte bärga sig längre och röt åt papegojan:'Håll käften, din fula, jävla kråka!'
Då svarade papegojan: 'Hugg, Lukas! '
VARFÖR KAN MÄN ALDRIG LYSSNA PÅ VAD KVINNOR SÄGER?!
onsdag 11 februari 2009
FRU KARLSSON
Till min älskade vän, Fru Karlson.
Skulle inte tveka en sekund på att låta en femte hund flytta till dig. Jag vet att du tar hand om dina hundar på ett mycket proffsigt sätt. Fina hundar har du och ett gott sammarbete har vi.
Du skyddar dina hundar precis som jag, även om vi inte har Vargar i våra trakter så är vi lika måna om våra hundar båda två. Tyvärr kan vi inte skydda våra skönheter från alla rovdjur/faror. Att hålla dem i Tip Top dag efter dag är en omöjlighet, vi gör alla bara så gott vi kan. Eller hur!?
Stå på dig Karlsson, annars gör någon annan det.
//Kram
Skulle inte tveka en sekund på att låta en femte hund flytta till dig. Jag vet att du tar hand om dina hundar på ett mycket proffsigt sätt. Fina hundar har du och ett gott sammarbete har vi.
Du skyddar dina hundar precis som jag, även om vi inte har Vargar i våra trakter så är vi lika måna om våra hundar båda två. Tyvärr kan vi inte skydda våra skönheter från alla rovdjur/faror. Att hålla dem i Tip Top dag efter dag är en omöjlighet, vi gör alla bara så gott vi kan. Eller hur!?
Stå på dig Karlsson, annars gör någon annan det.
//Kram
CHINART MARJA DMITIEWNA - DEL 2
I ett tidigare inlägg i bloggen så berättade jag att lilla "Marja" har börjat löpa. Nu har vi tagit det ett steg längre.
Var lite orolig/spänd för hur parningen skulle gå. Men jag hade bestämt mig för att lita på "Bubu", då han har haft valpar i England tidigare. Så för honom var jag inte speciellt orolig. Men hur skulle det går för lilla "Marja" då? Har pratat med några Japanese uppfödare om att para Japaneser. Fick lite olika svar; - Det brukar går bra. - Det kan vara jobbigt som f-n att få i ihop dom. Det sista var inte så roligt att höra, då lilla "Marja" te.x inte är den lättaste att klippa klorna på. Hon kämpar förbrilt för att komma loss. Hon har en stark vilja.
Ja, ja det får gå som det går. Köket rensades på hundar så att endast "Marja" och "Bubu" var där. Det tog några varv på köksgolvet. "Marja" först och sedan "Bubu" efter med ett konstigt pipade läte. Plötsligt stannar "Marja" till och "Bubu" hoppar på. Han kämpar som en liten kanin. Några sekunder senare så sitter dom ihop. *Puh* Det gick mycket bättre än vad jag hade trott.
Även tiden som de satt ihop så var båda väldigt lungna och snälla. Jag fick se en annan sida av lilla "Marja". Hon är annars vårt lilla bustroll som ALLTID får sin vilja igenom.
"Marja" & "Bubu" är nu parade två gånger. Så nu är det bara att vänta några veckor, för att sedan se OM det var enkelt att para Japaneser.
"Marja" ca 8 veckor
tisdag 10 februari 2009
HAR JAG RÄTT ATT TYCKA ATT MIN HUND ÄR FUL?
Det här med bloggar har blivit som en trend på flera hundsidor. Jag bloggar gärna men läser även gärna andras bloggar. Tycker faktiskt att det är rikitigt kul. Eftersom "många" inte uppdaterar sina hemsidor så ofta så uppdateras bloggarna desto oftare.
Härmodagen så fick jag se MIN hund på en bild i en blogg. Texten var väldig gulligt skriven då ägaren till bloggen även äger en dotter till min hund. Min hund heter Ch. Vouges Justin.
Eftersom "Justin" inte längre bor hos oss så var det länge sedan jag både såg och träffade honom. Så att se en nytagen bild på honom var riktigt roligt. Det som var mindre roligt var att han inte var speciellt bildskön. "Justin" är ingen ungdom längre, han åldras med värdighet, och det syntes på bilden. Han sitter som en "bov" bakom ett galler, oborstat och ser ut att ha ett bakåt slick med ton av wax i pälsen. Vad är då konstigt med det? Så ser mina hundar också ut till vardags ibland.
Men när jag presenterar mina hundar så försöker jag ALLTID göra så gott jag bara kan. Hela vägen försöker jag presentera mina hundar så gott jag kan. Anlita den bästa fotografen, se till att hunden är ren och fin. Detta gäller både på utställningar och inför en fotografering. Jag skulle aldrig i hela mitt liv sätta in en bild på mina hundar på vår hemsida eller i bloggen som jag inte känner att jag är 110% nöjd med. Eller ställa ut en skitig hund.
Bara för att "Justin" inte gör sig till sin rätta på bilden har inget med fotografen att göra. Ser han ut så, så ser han ju ut så. Men då måste väl ändå jag ha rätt att säga att min hund, "Justin" inte var fin på kortet. Jag tycker inte att det är något konstigt i det. Eller? Den enda jag har diskuterat detta med är med den som idag har "Justin".
Ägaren till kortet och bloggen har inte gjort något fel. Ägaren tycker säkert att att det är roligt att få presentera pappan till sin hund i sin blogg. Helt ok för mig, nästan lite gulligt.
Men att det skall bli som jag har skrivit tidigare, "En gås av en fjäder" är väl konstigt. Jag måste väl ändå ha rätten att tycka vad jag vill om mina hundar.
En bild på Ch. Vouges Justin som jag minns honom
(Ett scannat foto taget av: Leni-Louise Nyby)
söndag 8 februari 2009
ÅRETS HÖJDPUNKT - DEL 1
Flera, flera veckor innan har det skrivits tablåer upp och tablåer ner. Det finns SAMTLIGA ingredienser med, något för alla - helt enkelt. Ramaskri, vinnartippade, kollapser - ja allt som hör till denna händelser. INGEN har väl undgått att just igår var det dags för första delfinalen av Melodifestivalen.
Mycket var nytt - inte bara reglerna, som tydligen svenska folket hade totalt förkastat (i allafall enligt Expressen och Aftonbladet). Inte för någon har frågat mig, men man kanske inte är en del av det svenska folket. Vi hade dessutom en ny programledare, Petra Mede, som ersatte Kristian Luuk.
Vissa hade tappat rösten, lite gruffel var det bland andra deltagare och hur skulle Petra Mede kunna mantla programledarrollen. Ja, det var sådär oerhört spännande, som det bara kan vara när årets höjdpunkt startar med delfinalen som utspelade sig i Göteborg.
Nu för tiden tittar nästan varje svensk, över 3 milj tittare, vilket gör Melodifestivalen till en av de mest sedda programmen över året. Inte många år sedan, så var Melodifestivalen mest för 10-12 åriga tjejer (som fortfarande drömde om att bli *stjärna* och de flesta bögar i Sverige, som också de drömde att de var *stjärnor*... skillnaderna på tjejerna och bögarna är att tjejerna växte upp och insåg att så skulle aldrig bli fallet...
Alla andra människor såg Melodifestivalen, men utåt sett så gjorde man det tillsammans med barnen och man skulle ABSOLUT INTE erkänna detta veckan efter på jobbet.
Klockan 1 minut i 8 så bänkade vi oss hemma hos Erica tillsammans med norskorna som varit på besök hos oss i helgen. Norrmännen som nästan inte vet om Melodifestivalen, var förundrade över att det var SÅ stort i Sverige.
Låtarna spelades en efter en och Petra Mede försökte verkligen göra sitt yttersta för att mantla rollen efter Kristian. Fast än att vi bara var 5 framför tv-n så fanns det 1.000 olika åsikter om uppträdanden.
Något väntat så blev Alcazar vidare till finalen, lite mer oväntat var väl att Emilia skulle komme med. Af Ugglas var häftig, hon tog oss tillbaka till Janis Joplin-eran. Däremot så fick Shirley inte plats i finalen, hon kom sist och tidningen skrev att hon kollapsade och storgrät lämnades scenen.
Hela morgonen och fram till lunch har det ånyo skrivit sida upp och ned om den stora händelsen, vissa älskar Petra Mede, andra tyckte att "-visst var det bättre förr och Kristian kan man bara inte ersätta"...
Nu så har redan gårdagens nyhet slagits ut av en ny... nakna poliser har poserat med sina tjänstevapen... ja, där ser man vad fort det går...
Vi i hundvärlden har också vi våra "mini-festivaler", det pratas och förbereds flera, flera dagar innan, spänning stegrar stegvis och kulimineras på en gräsplan, oftast på en Lördag, men ibland även på en söndag.
Skillnaden är dock att, istället för 5 personer i soffan, så sitter runt 100 personer runt en ring. Alla har de åsikter om framförandet och alla har sitt att säga.
Efteråt, på vägen hem, byggs rubrikerna upp... Ramaskri, vinnartippade och kollapser - javisst vi har detta vi också... vi kallar inte vårt för melodifestivalen, vi kallar dem helt enkelt för hundutställningar...
Nästa helg så kommer Årets Höjdpunkt del 2 på tv och våran mini-festival är i Stockholm på lördag... Undrar vilken som skapar mest eftersnack..
Mycket var nytt - inte bara reglerna, som tydligen svenska folket hade totalt förkastat (i allafall enligt Expressen och Aftonbladet). Inte för någon har frågat mig, men man kanske inte är en del av det svenska folket. Vi hade dessutom en ny programledare, Petra Mede, som ersatte Kristian Luuk.
Vissa hade tappat rösten, lite gruffel var det bland andra deltagare och hur skulle Petra Mede kunna mantla programledarrollen. Ja, det var sådär oerhört spännande, som det bara kan vara när årets höjdpunkt startar med delfinalen som utspelade sig i Göteborg.
Nu för tiden tittar nästan varje svensk, över 3 milj tittare, vilket gör Melodifestivalen till en av de mest sedda programmen över året. Inte många år sedan, så var Melodifestivalen mest för 10-12 åriga tjejer (som fortfarande drömde om att bli *stjärna* och de flesta bögar i Sverige, som också de drömde att de var *stjärnor*... skillnaderna på tjejerna och bögarna är att tjejerna växte upp och insåg att så skulle aldrig bli fallet...
Alla andra människor såg Melodifestivalen, men utåt sett så gjorde man det tillsammans med barnen och man skulle ABSOLUT INTE erkänna detta veckan efter på jobbet.
Klockan 1 minut i 8 så bänkade vi oss hemma hos Erica tillsammans med norskorna som varit på besök hos oss i helgen. Norrmännen som nästan inte vet om Melodifestivalen, var förundrade över att det var SÅ stort i Sverige.
Låtarna spelades en efter en och Petra Mede försökte verkligen göra sitt yttersta för att mantla rollen efter Kristian. Fast än att vi bara var 5 framför tv-n så fanns det 1.000 olika åsikter om uppträdanden.
Något väntat så blev Alcazar vidare till finalen, lite mer oväntat var väl att Emilia skulle komme med. Af Ugglas var häftig, hon tog oss tillbaka till Janis Joplin-eran. Däremot så fick Shirley inte plats i finalen, hon kom sist och tidningen skrev att hon kollapsade och storgrät lämnades scenen.
Hela morgonen och fram till lunch har det ånyo skrivit sida upp och ned om den stora händelsen, vissa älskar Petra Mede, andra tyckte att "-visst var det bättre förr och Kristian kan man bara inte ersätta"...
Nu så har redan gårdagens nyhet slagits ut av en ny... nakna poliser har poserat med sina tjänstevapen... ja, där ser man vad fort det går...
Vi i hundvärlden har också vi våra "mini-festivaler", det pratas och förbereds flera, flera dagar innan, spänning stegrar stegvis och kulimineras på en gräsplan, oftast på en Lördag, men ibland även på en söndag.
Skillnaden är dock att, istället för 5 personer i soffan, så sitter runt 100 personer runt en ring. Alla har de åsikter om framförandet och alla har sitt att säga.
Efteråt, på vägen hem, byggs rubrikerna upp... Ramaskri, vinnartippade och kollapser - javisst vi har detta vi också... vi kallar inte vårt för melodifestivalen, vi kallar dem helt enkelt för hundutställningar...
Nästa helg så kommer Årets Höjdpunkt del 2 på tv och våran mini-festival är i Stockholm på lördag... Undrar vilken som skapar mest eftersnack..
lördag 7 februari 2009
VANA ELLER OVANA
Många gånger hör man sig själv säga, "-vilken dålig ovana hon eller han har", men det som kanske är en ovana för mig, är kanske en vana för en annan...
Ta det här med att äta (som har varit något i fokus för oss de 4 senaste veckorna). Vi har varit tillsammans i snart 10 år (ja, du får säga Grattis i förskott eller beklaga sorgen)... de första 9 åren sponsrade vi definitivt juice-företagen, Billy's Pan Pizza och Pååls hönökaka.. de sista 6 åren åkte också yoghurt företagen med i sponsringen... spelade ingen roll ifall det var lunch, middag eller nattamat... (för frukost - det funkar bara inte)... Man kan säga att detta blev till en vana.. De flesta människor skulle helt enkelt kalla det en ovana...
Nu de sista 4 veckorna har vi upptäckt GRÖNSAKER, FISK OCH NUTRILETT, i början var det definitivt ingen vana - kändes som en äcklig ovana - idag, så börjar det bli en vana - och godiskålen står orörd, ingen grädde till maten - utan vi är JÄTTENÖJDA med en skål grönsaker...
Om någon sagt det för 1 år sedan, ja då hade man tänkt "Ulk", jag hoppar hellre över den måltiden... En ovana för nån - definitivt en vana för en annan...
Det här med sova är också olika för olika människor. Vi älskar att vara upp länge, nästan aldrig för klockan 1 släcker vi lamporna, för vissa skulle det vara en ohälsosam ovana. För oss - är det helt enkelt en vana... Per, han behöver dessutom bara 4-5 timmars sömn, så att går upp klockan 6:30 på vardagar och kanske runt 8 på helgerna - det är definitivt en ovana för mig - för jag behöver 8-9 timmars sömn per natt... Även i en relation finns ovanor och vanor...
Hur är det då med hunderiet, gör Kennlar olika saker och också då anses ha dåliga eller bra vanor. Om jag gör samma som en annan kennel - har jag en bra vana då? Om jag inte gör samma - blir det då en dålig vana?? Kanske är det just skillnaderna som gör att folk älskar att prata skit om varandra. För själv gör man väl alltid rätt. Eller?
Det är nog så att hunderiet är precis samma som med mat och sömn, vi har alla olika vanor och skulle jag "kopiera" en annans människa vana - kanske det skulle bli en ovana.
Man säger ju att vanans makt är stark, så stark... så har du några ovanor?
Nä, man får nog lita på sitt EGET omdöme vad som är bra och inte bra och göra de saker som är bra för en till en VANA...
Ta det här med att äta (som har varit något i fokus för oss de 4 senaste veckorna). Vi har varit tillsammans i snart 10 år (ja, du får säga Grattis i förskott eller beklaga sorgen)... de första 9 åren sponsrade vi definitivt juice-företagen, Billy's Pan Pizza och Pååls hönökaka.. de sista 6 åren åkte också yoghurt företagen med i sponsringen... spelade ingen roll ifall det var lunch, middag eller nattamat... (för frukost - det funkar bara inte)... Man kan säga att detta blev till en vana.. De flesta människor skulle helt enkelt kalla det en ovana...
Nu de sista 4 veckorna har vi upptäckt GRÖNSAKER, FISK OCH NUTRILETT, i början var det definitivt ingen vana - kändes som en äcklig ovana - idag, så börjar det bli en vana - och godiskålen står orörd, ingen grädde till maten - utan vi är JÄTTENÖJDA med en skål grönsaker...
Om någon sagt det för 1 år sedan, ja då hade man tänkt "Ulk", jag hoppar hellre över den måltiden... En ovana för nån - definitivt en vana för en annan...
Det här med sova är också olika för olika människor. Vi älskar att vara upp länge, nästan aldrig för klockan 1 släcker vi lamporna, för vissa skulle det vara en ohälsosam ovana. För oss - är det helt enkelt en vana... Per, han behöver dessutom bara 4-5 timmars sömn, så att går upp klockan 6:30 på vardagar och kanske runt 8 på helgerna - det är definitivt en ovana för mig - för jag behöver 8-9 timmars sömn per natt... Även i en relation finns ovanor och vanor...
Hur är det då med hunderiet, gör Kennlar olika saker och också då anses ha dåliga eller bra vanor. Om jag gör samma som en annan kennel - har jag en bra vana då? Om jag inte gör samma - blir det då en dålig vana?? Kanske är det just skillnaderna som gör att folk älskar att prata skit om varandra. För själv gör man väl alltid rätt. Eller?
Det är nog så att hunderiet är precis samma som med mat och sömn, vi har alla olika vanor och skulle jag "kopiera" en annans människa vana - kanske det skulle bli en ovana.
Man säger ju att vanans makt är stark, så stark... så har du några ovanor?
Nä, man får nog lita på sitt EGET omdöme vad som är bra och inte bra och göra de saker som är bra för en till en VANA...
fredag 6 februari 2009
TILL LOTTIE
Känner att jag vill svara på Lottie och Truls inlägg i våran gästbok.
Att födaupp och hålla på med hundar skall vara rolig. Vilket jag tycker att det är. Har nu varit aktiv med hundar i snart 22 år och tycker att det är fortfrande är lika roligt, givande och spännande som det var i början.
Visst möter man motgångar ibland. Man blir lite ledsen och deppig. Men det finns olika sorters motgångar som man möter på på vägen. Vissa är lätta att ta andra lite svårare att hantera.
Att "losa" eller hur man nu skall uttrycka det på en tävling/utställning kan vara en motgång i sig. Men som tur är så är jag inte någon dålig förlorare. Det är bara att le och komma igen. Man får tänka att på nästa utställning så går det säkert bättre. För att bli sur och ledsen är ingen idé. Det ändrar ändå inte resultatet. Domaren dömmer och det är bara att ta det för vad det är.
En annan motgång kan vara att hundarna inte håller måttet hälsomässigt. Det kan kännas tungt och som en stor förlust då man (i alla fall vi) har en plan för alla hundarna. När en faller bort av någon anledning så får man både tänka till och tänka om. Men det är INGENS fel att en hund inte håller. Varken vår eller uppfödaren man har köpt hunden i från. Ibland händer det att det blir fel och där får man ta en beslut om hur man skall gå vidare. Detta är något som ALLA som håller på med hundar kommer att få uppleva. Tyvärr, finns det människor som gottar sig i andras olycka. Men att gotta sig i att en liten hund har blivit sjuk!? Människor som tänker så måste nästan vara sjuka själva.
Sedan har vi de "elaka" motgångarna som jag helklart tycker är värst. Man får hela tiden höra saker om sig själv och sina hundar. Ibland känns det som andra känner mina hundar bättre en jag själv. Man känner sig nästan lite jagad. Under 2008 så försökte någon/några att få "oss ur vägen", eller vad det nu var. Med att anmäla oss anonymt till SKK, Miljö & Hälsa (I Kungsbacka) och när inte det fungerade så kom även Skattemyndigheterna på besök. Så tråkigt, känndes som om man blev tagen med handen djupt nere i kakburken. Men vi har INGET att dölja så allt ordnade sig perfekt. Alla våra papper var i orning och alla myndigheter var nöjda. Men varför håller människor på på detta sätt? Vad vinner de på att göra så här?
Detta ger mig bara mera och starkare energi. Man får försöka omvandla denna dåliga energi till något positivt. Det har jag gjort. Man får tänka att så länge någon pratar om en så är man fortfarande med i leken. Man får tänka - jag skall minnsan visa dom.
Det finns säkert massor med flera saker som man kan räkna till motgångar men det positiva med hundar överväger dem.
Att jag skulle lägga mig ner och ge upp, kommer inte att hända. Enda sättet att få mig ur vägen och sluta med hundar är att komma och "slå huvudet" av mig. Hundar för mig är det bästa som finns. De har gett mig så mycket genom åren. Så mycket så att jag inte ens kan förklara.
Ibland har jag bara lust att skrika: - LÅT MIG OCH MINA HUNDAR VARA! Men det kommer inte ge någon effekt i alla fall. Man får tänka så här: Det spelar ingen roll vad jag säger och gör, de kommer prata i alla fall. Man får bara helt enkelt köra sitt "race" och göra det man själv tror på. För hur man än vrider och väder på sig, så har man ändå rumpan bak.
Så Lottie - Jag kommer inte att ge upp! (Inte än i alla fall *ler*) Det är som du säger: - När det är som mörkast är ljuset som närmast!
Att födaupp och hålla på med hundar skall vara rolig. Vilket jag tycker att det är. Har nu varit aktiv med hundar i snart 22 år och tycker att det är fortfrande är lika roligt, givande och spännande som det var i början.
Visst möter man motgångar ibland. Man blir lite ledsen och deppig. Men det finns olika sorters motgångar som man möter på på vägen. Vissa är lätta att ta andra lite svårare att hantera.
Att "losa" eller hur man nu skall uttrycka det på en tävling/utställning kan vara en motgång i sig. Men som tur är så är jag inte någon dålig förlorare. Det är bara att le och komma igen. Man får tänka att på nästa utställning så går det säkert bättre. För att bli sur och ledsen är ingen idé. Det ändrar ändå inte resultatet. Domaren dömmer och det är bara att ta det för vad det är.
En annan motgång kan vara att hundarna inte håller måttet hälsomässigt. Det kan kännas tungt och som en stor förlust då man (i alla fall vi) har en plan för alla hundarna. När en faller bort av någon anledning så får man både tänka till och tänka om. Men det är INGENS fel att en hund inte håller. Varken vår eller uppfödaren man har köpt hunden i från. Ibland händer det att det blir fel och där får man ta en beslut om hur man skall gå vidare. Detta är något som ALLA som håller på med hundar kommer att få uppleva. Tyvärr, finns det människor som gottar sig i andras olycka. Men att gotta sig i att en liten hund har blivit sjuk!? Människor som tänker så måste nästan vara sjuka själva.
Sedan har vi de "elaka" motgångarna som jag helklart tycker är värst. Man får hela tiden höra saker om sig själv och sina hundar. Ibland känns det som andra känner mina hundar bättre en jag själv. Man känner sig nästan lite jagad. Under 2008 så försökte någon/några att få "oss ur vägen", eller vad det nu var. Med att anmäla oss anonymt till SKK, Miljö & Hälsa (I Kungsbacka) och när inte det fungerade så kom även Skattemyndigheterna på besök. Så tråkigt, känndes som om man blev tagen med handen djupt nere i kakburken. Men vi har INGET att dölja så allt ordnade sig perfekt. Alla våra papper var i orning och alla myndigheter var nöjda. Men varför håller människor på på detta sätt? Vad vinner de på att göra så här?
Detta ger mig bara mera och starkare energi. Man får försöka omvandla denna dåliga energi till något positivt. Det har jag gjort. Man får tänka att så länge någon pratar om en så är man fortfarande med i leken. Man får tänka - jag skall minnsan visa dom.
Det finns säkert massor med flera saker som man kan räkna till motgångar men det positiva med hundar överväger dem.
Att jag skulle lägga mig ner och ge upp, kommer inte att hända. Enda sättet att få mig ur vägen och sluta med hundar är att komma och "slå huvudet" av mig. Hundar för mig är det bästa som finns. De har gett mig så mycket genom åren. Så mycket så att jag inte ens kan förklara.
Ibland har jag bara lust att skrika: - LÅT MIG OCH MINA HUNDAR VARA! Men det kommer inte ge någon effekt i alla fall. Man får tänka så här: Det spelar ingen roll vad jag säger och gör, de kommer prata i alla fall. Man får bara helt enkelt köra sitt "race" och göra det man själv tror på. För hur man än vrider och väder på sig, så har man ändå rumpan bak.
Så Lottie - Jag kommer inte att ge upp! (Inte än i alla fall *ler*) Det är som du säger: - När det är som mörkast är ljuset som närmast!
torsdag 5 februari 2009
17 BLONDINER...
...väntar utanför en nattklubb.
En kille kommer förbi, och frågar:
- Varför står ni här och väntar, varför går ni inte in?
(Tack Fredrik, you made my day)
En kille kommer förbi, och frågar:
- Varför står ni här och väntar, varför går ni inte in?
En av blondinerna svarar:
- Vi väntar på en till, man måste vara 18 för att komma in.
- Vi väntar på en till, man måste vara 18 för att komma in.
(Tack Fredrik, you made my day)
onsdag 4 februari 2009
HUR KAN EN FJÄDER BLI EN HEL GÅS?
Två människor sitter och pratar och diskuterar olika saker. Sedan skiljs dom åt och åker åt var sitt håll. Den ena tar med sig en fjäder på vägen.
Denna personen med fjädern pratar med en annan person, om det som han/hon pratade med den första om. Dessa skiljs åt och och den "nya" personen tar med sig en hel vinge på vägen hem.
Denna personen träffar ytteligare en människa och pratar om vad som har sagts i föregående diskussion. De lämnar varandra och denne "nya" person tar med sig en hel kropp.
Sedan forstätter det om och om ingen. Tillslut har man gjort en hel Gås av en liten fjäder. Den första diskutionen låter inte längre som den gjorde från början.
Detta verkar hända om och om ingen i denna fantastiska hunvärld. Varför? Vad kan man göra för att det inte skall bli en hel Gås? Går det verkligen att göra nått, eller är det så här det är? Kanske bara att acceptera.
Ni som såg programmet Kalla Fakta på TV 4. Såg härom dagen att dun industrin är väldigt rå.
Gässen har det inte lätt, det plockas brutalt medans de (lever) skriker och vissa svimmar i chocken av smärta, andra dör! (Jag såg inte Kalla Fakta, klarade inte ens att se reklamen inför programmet)
Är det här vi skall hamna, för när storyn har blivit en Gås så är det tyvärr alltid någon som skall plockas. Att vara den som plockas kan göra VÄLDIGT ont!
Denna personen med fjädern pratar med en annan person, om det som han/hon pratade med den första om. Dessa skiljs åt och och den "nya" personen tar med sig en hel vinge på vägen hem.
Denna personen träffar ytteligare en människa och pratar om vad som har sagts i föregående diskussion. De lämnar varandra och denne "nya" person tar med sig en hel kropp.
Sedan forstätter det om och om ingen. Tillslut har man gjort en hel Gås av en liten fjäder. Den första diskutionen låter inte längre som den gjorde från början.
Detta verkar hända om och om ingen i denna fantastiska hunvärld. Varför? Vad kan man göra för att det inte skall bli en hel Gås? Går det verkligen att göra nått, eller är det så här det är? Kanske bara att acceptera.
Ni som såg programmet Kalla Fakta på TV 4. Såg härom dagen att dun industrin är väldigt rå.
Gässen har det inte lätt, det plockas brutalt medans de (lever) skriker och vissa svimmar i chocken av smärta, andra dör! (Jag såg inte Kalla Fakta, klarade inte ens att se reklamen inför programmet)
Är det här vi skall hamna, för när storyn har blivit en Gås så är det tyvärr alltid någon som skall plockas. Att vara den som plockas kan göra VÄLDIGT ont!
tisdag 3 februari 2009
HANNA "PANNA" HENNINGSON-VIBERG
Hanna kom till oss i går kväll. Hon är här på besök i några dagar. Med sig har hon sin "Jackie", (Ch. Vouges Onassis) och Hanna hoppas att detta besök skall ge resultat om några veckor.
Igår satt vi uppe till ca 02:00, skrattade och fnissade som två fjortisar. Men det är så himla skönt att man kan ha barna sinnet kvar ibland. Vi pratade om Hannas framtid, Min framtid, våra hundars framtid och en massa andra drömmar och tokigheter.
Idag har det varit mera vardag och våra snack har varit en aning mera seriösa. Annat än att vi har pratat på Finlands/Svenska nästan hela dagen. När vi väl bestämde oss för att sluta. Så måste jag säga att det var faktiskt svårt. Det halkade in en del ord ändå som var med Finnsk brytning. Vilket gav oss några riktiga skrattanfall.....
Hanna har bantat ett tag nu och har gått ner 20 KILO. Het otroligt bra jobbat. Jag har ju också bestämt mig att jag skall klara Beach-2009. Så här sitter vi med våra fantastiska drinkar. Gjorda på Nutrilett. *Urk*
Läste på Lena's (Hazelcoat's) blogg att hon har klarat sitt första delmål med 99,9 KILO. Herregud Lena, det är fantastisk. Du kommer bli såååå vacker. Hörde att Erica hade tappat 2 KILO på ett dygn. Men det gjorde hon på ett mera obekvämt sätt. *Ler* Krya på dig gumman!
Hanna sitter just nu och fixar till Johannas (Pers dotter) naglar. Det skulle ta en timma ungefär. Så jag passade på att blogga lite. Men nu ropar (gapar) hundarna på mig så jag får rusa iväg och fixa lite med dom.
/Tjing
Igår satt vi uppe till ca 02:00, skrattade och fnissade som två fjortisar. Men det är så himla skönt att man kan ha barna sinnet kvar ibland. Vi pratade om Hannas framtid, Min framtid, våra hundars framtid och en massa andra drömmar och tokigheter.
Idag har det varit mera vardag och våra snack har varit en aning mera seriösa. Annat än att vi har pratat på Finlands/Svenska nästan hela dagen. När vi väl bestämde oss för att sluta. Så måste jag säga att det var faktiskt svårt. Det halkade in en del ord ändå som var med Finnsk brytning. Vilket gav oss några riktiga skrattanfall.....
Hanna har bantat ett tag nu och har gått ner 20 KILO. Het otroligt bra jobbat. Jag har ju också bestämt mig att jag skall klara Beach-2009. Så här sitter vi med våra fantastiska drinkar. Gjorda på Nutrilett. *Urk*
Läste på Lena's (Hazelcoat's) blogg att hon har klarat sitt första delmål med 99,9 KILO. Herregud Lena, det är fantastisk. Du kommer bli såååå vacker. Hörde att Erica hade tappat 2 KILO på ett dygn. Men det gjorde hon på ett mera obekvämt sätt. *Ler* Krya på dig gumman!
Hanna sitter just nu och fixar till Johannas (Pers dotter) naglar. Det skulle ta en timma ungefär. Så jag passade på att blogga lite. Men nu ropar (gapar) hundarna på mig så jag får rusa iväg och fixa lite med dom.
/Tjing
måndag 2 februari 2009
CHINART MARJA DMITIEWNA
Har i många, många år velat ha en Japanese Chin. Men det har liksom aldrig blivt rätt läge för att skaffa någon. Har varit lite för involverad i Cavaliererna som har tagit all tid och focus. Hade för flera år sedan en liten King Charles Spaniel flicka. Men det ville sig inte riktigt med henne så hon blev endast en sällskaps hund. När det sedan blev ett tillfälle att få köpa, "Koko", (Chinart Kokuo-No) så tvekade jag inte en sekund. Tanken var att det "bara" skulle bli honom. Alltså bara en (1) Japanese Chin i huset. Tänk så "fel" det kan bli.... *ler*
När vi väl hade bestämt oss för Lille "Koko", så fanns hos uppfödaren i Holland en liten tik vid namn "Marja", (Chinart Marja Dmitiëwna). Alla hjärncellerna började rusa och det blev som en enda stor crash i huvudet. Kanske skulle man ha två ändå? Sagt och gjort, vi fixade att alla papper blev klara och åkte ner och hämtade hem båda två.
Har inte ångrat detta beslut en enda gång. Rasen Japanses Chin är helt fantastiska. Förstår inte att rasen inte är mera populär än den är. "Koko" och "Marja" har haft en fantastisk uppväxt tillsammans. De har varit som ETT!
Det stannde inte med att "bara" ha två. Tanken kring Japaneser har fått igång en lust ingen som jag faktiskt trodde att jag hade för det här med hundar och uppfödning. Men efter att ha fått utstå en massa elakheter så tappar man ibland lusten för avel och allt vad det innebär. Men lusten kom tillbaka efter att ha fått hem dessa två små "dunbollar". Man får lära sig en helt ny ras. Vilket var/är hur roligt som helst. Studera nya stamtavlor, titta på nya linjer, vilket är väldigt spännnade. Men att lära sig stamtavlor är inte alltid så himla lätt. I alla fall inte när det kommer till Japaneser, då MÅNGA har Japanska namn. Hur utalar man dom? Hur skall man lära sig att stava till dom? Alla ser ut att heta likadant. Men efter ett tag så börjar man greppa lite. Med betoning på lite.
Efter att ha fått en bra kontakt i rasen genom "vår" uppfödare i Holland, Peter Van Baaren så har vi fått mycket hjälp och vägledning. (Alltid bra att ha en mentor) Peter introducerade oss för Mrs Molly Coaker (Homerbrent). Vi som har Cavalierer känner igen hennes namn genom våra Cavalierer. Men Molly har också fantastiskt fina Japaneser. Sist vi var i England så bestämde vi att vi skulle åka och hälsa på Molly. Mycket för att se och lära mer om rasen men också för att börja planera lite för framtiden. (Även om tanken från början var att vi "bara" skulle ha en)
I England började en ny resa. Denna gång med en hane till, "Bubu", (Homerbrent Asobu). En kille som jag föll pladask för. En fantastisk liten hund. Tanken blev att vi kanske skulle använda honom på våran "Marja". (Lättare nu när gränserna oss emellan inte är helt stängda) Frågade Molly om detta då hon tyckte att det var en väldigt trevlig idé. Då våran "Marja" är efter Ch. Homerbrent Tekitoo-Na. Vi började prata om möjligheter att få till en parning. Antingen komma över till England med "Marja" eller om man kanske skulle skicka över sperma till Sverige. Molly var med på noterna, men så plötsligt så säger hon: - Men Peter, gud vad jobbigt. Kan du inte ta med "Bubu" hem. Men oj tänkte vi, vad gör vi nu? Beslutet var inte så svårt. Snabbt fixa alla papper och med oss hem åkte vår 3dje Japanese.
Nu löper vår Lilla "Marja", och en ny era tar fart hos oss. Skall bli hur spännadne som helst. Kanske blir det inget eller så blir det det. Det är i alla fall roligt att focusera på något nytt nu när vi har haft en tråkig period. När jag fick se att "Marja" löpte, så reste sig först håren på armarna, sedan i nacken och till och med mina ögonbryn stod rätt ut. *ler* (Dom är ganska stora och buskiga) Så spännadne......
Nu skall vi bara få till detta också, "Bubu" har ju gjort detta innan så jag litar på att han vet hur man skall uppvakta en liten dam som "Marja". *ler*
Nä nu har jag inte tid att skriva mera. Detta inlägg blev längre än tänkt. Men fortsättning följer...
Nedan är en bild tagen i Holland på våra små Japaneser som valpar. Vem kan motstå detta?
.jpg)
"Marja" i mitten och "Koko" till höger
söndag 1 februari 2009
TACK!
Vill bara tacka alla som har skickat mail angående vårt veterinär besök häromdagen. Det känns jätteskönt och det värmer verkligen!
Allt har nu sjunkit in och allt går vidare som vanligt. Har en massa nya planer på gång. *ler* Mer om dessa planer kommer säkert att dyka upp här i bloggen eller på våran hemsida.
Nedan är bilder på två små tjejer vi har här hemma efter, "Frankie" Ch. Rosscrea Free Loader & "Jennifer", Ch. Vouges Jennifer. Bilderna är tagna av Lena Svalling-Ekdahl när de är ca 6 veckor gamla.
Vouges Queen Rhiannon
Vouges Queen Latifah
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)